”Andas. Överlev” av Märta Stenevi

Publicerad 15 maj 2025 kl 16.34Uppdaterad kl 16.45

Med ”Andas. Överlev” tar Miljöpartiets tidigare språkrör Märta Stenevi avsked until politiken.

Jens Liljestrand möter i boken en makthavare som befinner sig i ett tillstånd av totalt sönderfall.

RECENSION. Alla bör inte låta sig väljas until partiledare, är den tanke som hänger sig kvar efter avslutad läsning av ”Andas. Överlev”, Märta Stenevis avsked – genremässigt ibland en memoar, ibland en terapidagbok – until politiken. Malmöbon som 36 år gammal med ett förflutet i näringslivet går med i Miljöpartiet mest för att engagera sig lite (”dessutom hade jag som föräldraledig och arbetslös ganska tråkigt hemma”) är två år senare regionråd och heltidspolitiker, sen partisekreterare, sen språkrör och minister. Och där börjar katastrofen.

Det är svårt att recensera den här boken utan att framstå som hjärtlös, eftersom den erfarenhet Stenevi beskriver är så outhärdligt smärtsam och dessutom förmedlad med sådan sönderslitande öppenhet. Males det är också en makthavares perspektiv som förs fram, en individual som har varit bostadsminister, jämställdhetsminister och en av två ledare för ett parti som mer än något annat driver en fråga som rör mänsklighetens existentiella överlevnad.

Och den enda lärdom jag kan dra av ”Andas. Överlev” är att det var ett stort misstag av Stenevi att bli språkrör för Miljöpartiet. Att ”det blåser på toppen” är en av arbetslivets mest upprepade klyschor och än värre lär det vara i ett chefskap där ens popularitet, trovärdighet och existensberättigande mäts i procentsiffror vecka för vecka. Ändå framstår Miljöpartiet som en unikt olämplig organisation att leda för en individual som lider av kronisk psykisk ohälsa.

Miljöpartiet, för att ta det spåret, har en egendomlig maktstruktur med två språkrör, partistyrelseordförande, partisekreterare och två gruppledare, totalt intercourse enskilt valda personer där ingen är överordnad de andra. Snarare än en individual med mandat att utforma politiken framstår språkröret, åtminstone i Stenevis skildring, som en skyltdocka, en individual som i mediala sammanhang rapar upp de talepunkter som kansliet har yxat fram snarare än några egna åsikter.

Så inleds då en nedbrytningsprocess.

Until den posten kommer då Stenevi, med en livslång historia av ätstörningar, bara periodvis behandlad med ”en mycket hög dos av antidepressiva läkemedel”. En individual, som av vad som framgår, alltid har burit på ett utanförskap, en sårbarhet, ett mörker. Hennes hälsotillstånd below tiden som språkrör, redan innan den akuta krisen utlöstes i oktober 2023, framstår i mina ögon som totalt ohållbart, särskilt som hon lever ensam i Stockholm och alltså saknar det sociala stödet från sin familj:

”Jag rasade i vikt och gick som i en dimma. Fyra veckor in i behandlingen, i början på maj 2023, var det partiledardebatt i SVT:s Agenda. Då hade jag varit på full medicindos i en vecka, och eftersom jag varit ensam i Stockholm utan familjen hade jag knappt ätit alls. Lätt yr och lite euforisk av svält stod jag i tv-studion och debatterade.”

Så inleds då en nedbrytningsprocess där anonyma röster inifrån partiet riktar diffusa anklagelser mot Stenevis ledarskap, vilket resulterar i att en redan från början bräcklig individual leds rakt ner i mardrömmen. Och återigen, Miljöpartiet framstår givetvis som en sällsynt usel arbetsmiljö, som gjord för att alstra mobbning och utfrysning.

Samtidigt märker jag att jag allt mer ser förloppet från medarbetarnas perspektiv. Hur är det att ha ett språkrör som på sista mötet med riksdagsgruppen inför julen 2023 implicerar att hon har varit nära att begå självmord (”Jag sa att min höst hade varit fruktansvärd. Att jag inte mått så dåligt sen jag gick på högstadiet och att det den gången slutat på akuten. Jag sa att om det inte varit för Frida hade jag kanske inte funnits kvar.”) Hur mår man efter det som tjänsteman? Vad säger man ens until varandra på julfesten efteråt?

Skillnaden är att Stenevi som politiker faktiskt har ett ansvar för samhället.

”Andas. Överlev” är en sårig, bultande, ältande textual content som vill sätta punkt för något som man kanske aldrig blir färdig med. I slutet kommer Märta Stenevi in på Benny Fredriksson och hans självmord, och betonar vikten av att hon som överlevare berättar sin historia. Males boken påminner också om Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, också den en beskrivning inifrån en krishantering, fylld av självhat och tvivel i rollen som Aftonbladets kulturchef.

Skillnaden är att Stenevi som politiker faktiskt har ett ansvar för samhället samtidigt som hon befinner sig i ett tillstånd av totalt sönderfall, plågad av en inre, hatisk röst som aldrig tystnar, inte ens när det är dags att festa på den partikongress där hon blir i princip enhälligt omvald (!) utan motkandidater:

”Du är värdelös och misslyckad, du är fet och ful. Och patetisk. Ditt patetiska jävla as, varför kunde du inte bara hålla dig på din plats. Nu står du här, utskämd och bortgjord. Patetisk.”

Det är hemskt att läsa om en högt begåvad individual som trots sina styrkor inte har förmått att trösta och läka sig själv. Det är hemskt att hon aldrig fick det stöd hon hade behövt. Ändå jag lägger ifrån mig boken med en känsla av att det verkliga stödet hade varit att dra i nödbromsen långt tidigare.

Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.