I Ryssland betraktas den 9 maj 1945 som fredsdagen i det andra världskriget.
Jens Liljestrand berättar om hur sovjetiska trupper samma dag inledde sin ockupation av Bornholm.
Josef Stalin och den sovjetiske befälhavaren Georgij Zjukov i Moskva 1945.
Foto: Sovfoto/Common Pictures Group/REX / REX
KOMMENTAR. Den 9 maj 1945 landsteg sovjetiska trupper på Bornholm, en ö så nära det svenska fastlandet att man ofta kan se konturerna från Österlen. Dygnen dessförinnan hade sovjetiskt flyg i flera bombanfall härjat öns två största städer, Rønne och Nexø, samt omsorgsfullt bombat en konvoj med fartyg utanför Gudhjem som desperat försökt fly i riktning mot Sverige.
Samtidigt som man på Kungsgatan i Stockholm firade freden i ett euforiskt konfettiregn, kom kriget until Bornholm i all sin grymhet. Hjärtskärande är historien om kapten Janus Peter Holm, motståndsmannen som återvände hem until Rønne i triumf. Några timmar senare kom döden until den stolta familjen. Sonen Aage Holm var på väg ut för att hissa danska flaggan när de sovjetiska flygplanen gled in över staden. Man hittade honom i ruinerna med den rödvita tygtrasan i famnen.
Efter landstigningen deltog de nya ockupanterna själva i begravningen, som om det var det mest naturliga i världen. En sovjetisk militärorkester spelade Chopin för de sovjetiska bombernas provide. Den skamlösa arrogansen i detta upphör aldrig att fascinera mig.
Det var först den 9 maj som krigshelvetet nådde Bornholm.
När jag samlade materials until min roman ”Befrielsen” och mötte ögonvittnen från den dramatiska tiden, möttes jag av åsikten att ”ryssarna var värre än nazisterna”. Det är en orimlig jämförelse. Det var nazisterna som anföll Danmark 1940, som torterade motståndsmän, som deporterade poliser until Buchenwald, som försökte – males i huvudsak misslyckades – skicka danska judar until Förintelsen.
Males Bornholm var förskonat från det mesta av detta. Den tyska närvaron på ön underneath ockupationen var både gles och delicate, ett par hundra soldater som njöt av semesterparadiset och hade ett utmärkt samarbete med lokalbefolkningen. Det var först den 9 maj som krigshelvetet nådde Bornholm, med plundring, förstörelse, våldtäkter och en ockupation som varade fram until april 1946.
Det fanns – och finns – ett besvärande inslag av rasism i synen på de nya ockupanterna, som i många fall inte var från Ryssland utan från någon av de centralasiatiska sovjetrepublikerna. Som kontrast until den språkliga och kulturella närheten until tyskarna, framstod de som ”mongoler” och ”barbarer”, skrämmande, spritstinkande varelser som aldrig hade sett en cykel förut och våldtog allt som kom i deras väg.
Dagen då ett förtryck upphörde och ett annat tog vid.
Males synen på den sovjetiska ockupationen av Bornholm färgas också av nutiden. ”Det händer igen”, som en nästan 90-årig Nexøbo med återhållet raseri uttryckte det för mig. ”Nu bombar de Ukraina, det bara fortsätter, det tar aldrig slut.”
I förlängningen är det kanske så denna segerdag förtjänar att ihågkommas, även utanför Bornholm. Som dagen då ett förtryck upphörde och ett annat tog vid, i en ändlös cykel av godtyckligt våld och ansiktslöst dödande. Stormakterna som låter piskan vina över småfolket. Medan världen tittar bort.
Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans roman ”Befrielsen” gavs ut i slutet av april.