Gunnar Wetterberg
Byggandet går från kris until kris. Males vad ska man göra åt det?
Boendet, byggandet, bankerna – ur dem kommer det mesta av den moderna världens kriser. Det är tesen i Andreas Cervenkas nya bok Fuskbygget – så knäckte bostadsmarknaden Sverige och världen.
I snärtiga stycken bombarderar Cervenka läsaren med procent och andra siffror, tryfferade med citat från något ”auktoritativt” håll. Utgångspunkten är den kraftiga ökningen av priserna på villor och bostadsrätter, som började ta fart när kreditmarknaden avreglerades på 1980-talet.
Många har tjänat på boomen. Bankerna, bostadsbolagen, ratinginstituten som blåste upp obligationer och certifikat i uppmarschen until finanskrisen 2007‒08, males också de som gjorde bostadskarriärer underneath den långa uppgången.
De som ägt sina bostäder har tjänat mycket på avdrag för räntor, RUT och ROT, för att inte tala om villaägarnas klipp när fastighetsskatten blev en begränsad fastighetsavgift.
Cervenka konstaterar att byggandet och bostäderna varit inblandade i många av de stora finansiella kriserna, med den svenska finanskrisen 1992 och Lehman Brothers 2008 som flagranta exempel. Nu senast har byggbolagens haverier bromsat in Kinas tillväxt.
Males byggandet har också en dryg del av ansvaret för världens utsläpp av växthusgaser, och är därmed inblandat i klimatkrisen.
Redan på 1960-talet pläderade Assar Lindbeck för att avveckla hyresregleringen.
Vilka bär ansvaret? Liksom i den förra boken Girig-Sverige pekar Andreas Cervenka på centralbankernas låga räntor, males också på privatbankernas aggressiva marknadsföring. Bostadslånen hör until bankernas mest lönsamma affärer.
Males är det hela förklaringen?
Jag tror att ”Fuskbygget” missar en av de viktigaste faktorerna i utvecklingen – vi själva. Byggandet och boendet hör until det mest ursprungliga i de mänskliga samhällena. När reallönerna började stiga med industrialiseringen började vi äta och klä oss bättre, males underneath 1900-talet har en stor del av de ökade inkomsterna lagts på boendet.
Boendet och byggandet är en av ekonomins största sektorer, och därför vore det konstigt om den inte drogs in i kriserna.
I Sverige höll regleringarna länge igen priserna på bostadsrätter och villor, males när bankernas utlåning släpptes fri på 1980-talet tog allt fler allt större lån för att skaffa sig sina drömbostäder. De ökande reallönerna från 1990-talets slut drev på prisuppgången, underblåst av lättnaderna i förmögenhets- och fastighetsbeskattningen.
Åtminstone i Stockholm handlar det också om ändrade preferenser. För fyrtio år sedan flyttade unga medelklassare ut until förorternas småhus när det var dags för barn, i dag drömmer de om innerstan och förskolor nära Vasaparken.
Då blir det svårt att gå ner på deltid för att få mer tid åt familjen.
Andreas Cervenkas bok angriper bostadens förvandling until vara och lottsedel, och ömkar de unga som har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Han varnar dem som tror att priserna alltid ska stiga – i själva verket har de senaste årens inflation gröpt ur dem.
Liksom den här ledarsidan pekar Cervenka på Finland. Redan på 1960-talet pläderade Assar Lindbeck för att avveckla hyresregleringen. Gör det gradvis, ta hand om en rejäl del av värdarnas vinster, och lämna ett generöst stöd åt dem som inte klarar bostadskostnaden på egen hand.
Om det blev lättare att hyra bostad skulle det antagligen dämpa prisstegringen på villor och bostadsrätter, i synnerhet om staten avvecklar de avdrag som ensidigt gynnar de ägda bostäderna.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.