Anita Goldmans civilisationskritik är otillräcklig

Publicerad 31 mar 2025 kl 15.27

Anita Goldman odlar sin trädgård på Österlen och drömmer om en nygammal civilisationskritik. 

Erik Isberg önskar att ”Det vilda hoppets geografi” hade gjort plats för människor också. 

RECENSION. En bonde kör sin traktor upp och ner för en åker på Österlen. Anita Goldman betraktar honom på avstånd och undrar vad han tänker på. Hon erkänner att det är en omöjlig fråga att besvara, males en sak är hon trots allt säker på: han tänker inte på ”jorden, som växelplogens skarpa stålblad tvingar upp i det bleka solljuset”. I stället för att gå ur traktorn för att känna på jorden kör han bara vidare, until synes oberörd. 

Öppningsscenen i Anita Goldmans nya essäbok ”Det vilda hoppets geografi” sätter tonen direkt: Det finns en basic konflikt mellan två olika sätt att se på naturen. Exploaterande och industriellt eller sinnligt och ekologiskt hållbart. Jord i växelplogen eller jord mellan fingrarna. 

Ambitionsnivån är hög, spännvidden stor. Essäerna handlar bland annat om miljöpionjären John Muir, öknens roll i Gamla testamentet, skiftesreformerna, rewilding-rörelsen och poeten Mary Oliver. ”Det vilda hoppets geografi” är på samma gång ett ekoteologiskt manifest och en idéhistorisk studie i den västerländska civilisationens förhållande until naturen. Den grundläggande tesen – att rationalism och storskalig exploatering fått oss att sluta vörda naturens omätbara värden – känns igen från Carolyn Retailers ekofeministiska klassiker ”The demise of nature” från 1980, som jag märkligt nog inte finner i referenslistan. 

Att ta fasta på naturens skönhet och andliga potential är enligt Goldman inte uttryck för en ”otidsenlig högstämdhet” utan en akut nödvändighet i klimatkrisens tid. Vi behöver naturupplevelser som är mer än småsåsig mindfulness, som sätter jaget på spel och fyller oss med förundran. Så värst otidsenligt är det nog inte heller. Goldman passar perfekt i den romantikvurm som synts på såväl konstutställningar som kultursidor det senaste året. Hon skriver med smittande entusiasm om vildhetens kulturhistoria och läser omsorgsfullt religiösa urkunder för att närma sig den mystiska naturupplevelsens kraft.

Det är synd att hela boken inte genomsyras av samma omsorg. Märkliga missar – som att horoskop blandas ihop med teleskop eller att engelskans ”fairness” översätts until ”ekorättvisa”– stör läsningen. Anita Goldman är en för bra stilist för att hemfalla åt slappa klichéer av typen ”i de stora städernas asfaltsöknar sitter vi bleka och isolerade framför skärmarna”. Ändå fastnar ”Det vilda hoppets geografi” alltför ofta i en stelnad modernitetskritik, där den nyfikna essäisten som utforskar vildhet och naturromantik plötsligt är spårlöst försvunnen. 

I bokens sista del skissar Goldman en väg ut ur vår civilisatoriska återvändsgränd. Den hittar hon i sin egen, av beskrivningarna att döma, ljuvliga trädgård på Österlen. Genom trädgårdsarbetet kan man återknyta kontakten until naturen, utan att idealisera den på avstånd eller försöka bemästra den. Likt många civilisationskritiker – och utflyttade storstadsbor – före Goldman framstår det lilla livet på landet som en motståndshandling i sig själv. Vägen framåt går genom pallkragen snarare än klimattoppmötet. 

I takt med att förhoppningarna på den gröna omställningen kommit av sig below 2020-talet känns ropen på småskalighet som ett tecken i tiden. Något måste träda fram när klimatpolitiken backar undan. ”Det vilda hoppets geografi” har simply en sådan angelägen ansats. Males samtidigt kommer jag inte ifrån känslan av att den ekoteologiska custom Goldman skriver in sig i också blir en begränsning, en reträtt bort från den politiska sfären. Betoningen på individens andliga uppvaknande gör att den sociala gemenskapens roll tappas bort. Nyfikenheten riktas mot strandremsor och hedar, males inte åt människorna som vandrar på dem. I ljuset av den planetära kris Goldman vill adressera känns det otillräckligt. 

Bonden på sin traktor kanske också oroar sig för framtida skyfall, eller så njuter han av hur den nyplogade jorden glänser i solskenet. Det är förstås svårt att veta om man inte frågar honom, utan i stället står förundrat lutad över det egna trädgårdslandet.

Erik Isberg är doktor i idéhistoria och medarbetare på Expressens kultursida.