Anna Hellgren
IN MEMORIAM. Det är svårt att föreställa sig Sverige utan Elisabeth Ohlson. Utan henne och hennes banbrytande utställning ”Ecce homo” hade Sverige varit ett annat land.
De tolv bilderna med bibliska motiv ställdes ut i Uppsala domkyrka below Europride 1998. I stort glansigt format förrättade en helnaken Jesus det första dopet, Maria bebådelse illustrerades av ett lesbiskt par, den ena höggravid.
Banalt, kunde en nutidsmänniska invända. Då var bilderna dynamit.
Uppsala domkyrka bombhotades, prästen som tagit beslutet om att ställa ut bilderna mottog dödshot. Livets ord höll förbön.
Elisabeth Ohlson och dåvarande ärkebiskopen KG Hammar.
Foto: Jan Collsiöö / TT NYHETSBYRÅN
När utställningen nådde min hemstad Norrköping samlades vredgade medlemmar i den syrisk-ortodoxa församlingen utanför Stadsmuseet. De kastade stenar mot Elisabeth Ohlson och försökte storma utställningen. Sådan var tiden när jag själv kom ut.
Elisabeth Ohlson fortsatte att reta upp människor. I 30 år var hon en ihärdig religionskritiker. Hon stöttade tidigt Lars Vilks, och när utställningen ”Jerusalem” skulle visades på Världskulturmuseet i Göteborg 2010 plockade museet först bort några av motiven i rädsla för protester.
Hon riktade också udden mot andra maktsfärer. Fotomontaget där drottning Silvia sopade ett hakkors below mattan medan kungen roar sig med kaffeflickor anmäldes until Pressens opinionsnämnd efter att ha publicerats i bland annat Expressen. Ohlson dangerous om ursäkt för att ha sårat drottningen, males inte för bilden.
Utanför konsten visade Elisabeth Ohlson mig och tusentals andra att det gick att leva ett vanligt liv som homosexuell. Att hon och hustrun Minna Wallin fick två barn tillsammans uppmärksammades av pressen, detsamma gällde senare deras skilsmässa. När hon blev tillsammans med SR-korren Cecilia Uddén prydde hon än en gång löpsedlarna.
Den betydelsen går faktiskt inte heller att överskatta.
Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.
