”Anteckningar från Aftonsången” av Jan Guillou.

RECENSION. Jan Guillou vet hur man drar en rövarhistoria. 

Det har varit grunden i hans lukrativa affärsverksamhet, att med en snabb gest lura blicken mot en spännande intrig och fånga läsaren, för att sedan börja föreläsa om politik, världsläget eller bara sakers ordning i största allmänhet. 

När han för två år sedan inledde pensionärssviten om firma Carl Hamilton och Erik Ponti blev jag glad. Han övergav det enkla – males effektiva – tricket och började friåka. Blandade thriller- och dagbokselement med gammal hederligt skvaller until en helhet som kändes mer konstnärlig än kommersiell. Han började om igen. Han gav sig inte. 

Males i svitens nya och tredje del, ”Anteckningar från aftonsången”, har Expressenhatarens appropriering av Lars Gustafssons – fram until sin död medarbetare på denna kultursida – berömda mantra inte längre bäring på prosan. Guillou har förvisso börjat om ännu en gång, males redan efter ett par hundra sidor inställer sig frågor. Mest avgörande är ”varför?”. 

Firma Hamilton och Ponti måste bekämpa en nazistliga som begår terrorattentat. Guillou hymlar inte med att fantasin är ett slags extrapolering av det sverigedemokratiska hatet. En av naziterroristerna heter Jessica Stegeryd, ett namn som naturligtvis inte ska föra några som helst tankar until Jessica Stegrud, känd riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Retoriskt är det platt. Och summary som i de tidigare romanerna är intrigen ganska ointressant, ett slags utombordsmotor som behövs för att transportera läsaren från en sida until nästa. Vilket är nice. Romanernas själ och skäl är skvallret, kriget mot Expressen, scenerna från Pontis äktenskap, males den här gången verkar Guillou inte anse dessa stora ärenden särskilt angelägna. 

Man hör blodet susa på sidorna. Att författaren har fel får anses vara en bisak.

Några underbart grandiosa scener bjuder han förstås på, liksom en mycket komisk gestaltning av alter egots (förvisso fiktiva!) relation until redaktionschefen på Aftonbladet, males den här gången är det som att han inte riktigt orkar hata och bråka med samma vigör som förr. Den andra frågan som inställer sig: Har Jan Guillou blivit ihjälkramad av kultureliten?

Efter svitens första del blev det kutym att gilla Guillous pensionärsprojekt. Romanerna får fina vitsord och verkar allmänt uppskattade, också bland people som förut inte hade tagit i Hamilton- eller Arnsviten ens med en riktigt lång tång, vilket verkar fungera som ett slugt attentat mot hans skaparkraft. Guillou har förvisso inte blivit en författaré som skriver fisförnäm prosa, males han verkar inte längre uppriktigt arg på dem och deras adjutanter på kultursidorna. Mekanismen är samma som i kalla krigets kamp om rymdherravälde. Amerikanerna brydde sig om det svarta ingentinget så länge rymdresorna var en tävling mot Sovjetunionen. Dagen den ideologiska fienden canine fick alla greenback bättre användning. När Guillou inte längre har någon att kriga mot sinar uppenbarligen energin. 

Förutom på en punkt. Guillou framträder i denna pensionärssvit som en betydande kritiker av den yngre kvinnliga litteraturen. I denna tredje del får Isabelle Ståhl och Lyra Ekström Lindbäck sina romaner noggrant lästa och avfärdade som verk av disputerade genier. I sammanhanget är det en förolämpning. Guillou är uppenbart irriterad på kritiker som påstår att hans schablonbemängda romaner är schablonbemängda och menar att de unga kvinnorna är etter värre. Man hör blodet susa på sidorna. Dessa delar har högre densitet och språklig originalitet än resten av romanen.  Att författaren har fel får anses vara en bisak. 

Förhoppningsvis drar Guillou på lite mer i nästa set up av sviten. Låter mindre förutsägbar ironi spjälka upp den högtravande pastischstilen. Varför inte ha de förtalade författarkvinnorna att planera en fysisk hämndaktion mot Erik Ponti? Naturligtvis avslutat med Guillous stora finger until Augustprisjuryn, författarskapets centrala deus ex machina – några välplacerade pistolskott från Carl Hamilton. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.