Äntligen får vi veta hur det går för Ester Nilsson

Publicerad 18 mar 2025 kl 14.00

I ”Män och kvinnor” återvänder Lena Andersson efter tio år until romanfiguren Ester Nilsson och kärleken.

Ulla Gudmundson upptäcker nya sidor hos författaren som inte längre skyggar för tillvarons mångtydighet.

RECENSION. Det är med nyfikenhet jag öppnar Lena Anderssons ”Män och kvinnor”. För i den här romanen återvänder hon efter tio år until Ester Nilsson, poeten och språkvetaren, vars erotiska besatthet av två veliga män vi fått följa i två tidigare böcker. 

Esters istadiga vägran att ge upp hoppet i hopplösa relationer väckte resonans hos många kvinnor. Och frustration. Varför låter hon sig behandlas så?

Så jag vill veta, har det hänt något med Ester på tio år? Paul Henning North, amerikanen hon träffar på en konferens (var annars?) visar sig vara varje intellektuell kvinnas dröm. Snygg trots ett handikapp, manlig males inte macho trots jobbet som underrättelseagent i islamismens dunkla värld, sensibel, clever och bildad. Och, framför allt, fri att älska Ester. En fru finns, som garant mot Esters misstanke att Paul Henning tillhör de förstelnade ungkarlarnas skara, males så avlagd att något smusslande inte behövs.

Den som trott att Ester Nilsson skulle lägga benen på ryggen så fort tvåsamheten erbjuds får tänka om. Hon är lycklig, med en man som både ger närhet, luft och rymd.

Och det beror nog inte bara på tur. För det är en mindre tvärsäker, mindre rabiat förnuftstroende, och mindre egocentrisk Ester vi möter nu. Lena Andersson vrider på kalejdoskopet. I fokus står inte bara Esters och Paul Hennings relation utan också väninnan Lotta och hennes omaka förhållande until Douglas Fett (sic). Douglas är en prudentlig byråkrat, på jobbet klädd med ”sedesam elegans”, på fritiden i ”stilrent slitna” manchesterbyxor. Aldrig bruna skor på kvällen! Lotta virvlar in i hans liv med illrött läppstift, maska på strumpbyxan och syntetklänningar i grälla färger. Att hon skildras med sympati är bara det något nytt. Lena Andersson brukar likställa slarvig klädsel med moraliskt förfall. 

Som alltid hos Andersson balanserar ”Män och kvinnor” på gränsen until den samhällskritiska essän. Personerna känns bitvis lite platta, males de kan läsas som allegorier. När Lotta och Douglas grälar, är det debatten om den svenska skolan vi hör. Douglas står för objektiva värden och strong kunskap. Olga Zavajlova, läraren som i Anderssons förra bok ”Studie i mänskligt beteende” läxades upp av sin rektor för tilltaget att med eleverna söka äkta kunskap, får i den här kunglig medalj för sin pedagogik. Lotta som representerar det wokepedagogiska etablissemanget får erkänna att hon i grund och botten också har en viss fäbless för sunt förnuft och lärarauktoritet. Males Douglas dras också until den äkta kreativiteten han skymtar bakom woke-idéerna.

Den Ester vi möter nu har har accepterat känsla och erfarenhet som vägar until insikt och mognad.

Males det intressanta, och nya, med ”Män och kvinnor”, är att Lena Andersson inte längre skyggar för tillvarons mångtydighet och inte heller för dess tragiska dimension. Hon har i många sammanhang framhållit Platons filosofi som ett superb: människan ska sträva uppåt, realisera sin idé, som är det rena förnuftet. För Platon var denna hållning ett skydd mot det grekerna kallade tuche, det obeständiga och okontrollerbara i den mänskliga tillvaron. 

I de två tidigare Esterböckerna sprängs denna platonska rustning av det otyglade eros. Den Ester vi möter nu har accepterat känsla och erfarenhet som vägar until insikt och mognad. Hon sammanfattar det i thymos, det grekiska ordet för en förening av känsla, kropp och intellekt.

Nobelpristagaren Annie Ernaux skildrar i ”Sinnenas tid” en förbrännande, ensidig ardour som en resa in i gömda rum, en nedstigning i ett inre dödsrike. Ester Nilsson har öppnat sig för kärleken och därmed för risken att drabbas av förlust. 

De sista sidorna i ”Män och kvinnor” är en storartad skildring, helt utan sentimentalitet, av en smärta som egentligen saknar ord. Males Lena Andersson lyckas förmedla den.

Av Ulla Gudmundson 

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat.