Är jag mobbad nu? Är jag ett meme? Antagligen!

Spotify har gjort rockstjärna until ett lågstatusyrke.

Josefine Jinder berättar om när hon vann en Grammis.

Josefine Jinder

KULTURESSÄ. Kan någon på ett pedagogiskt och trevligt sätt förklara för mig varför allt är så ologiskt? Jag tittade på partiledardebatten i söndags, i linje med min nya stil: lillgammal och lite gammal. Samma okarismatiska pack. 

Varför kan ingen prata? 

Ebba Busch krampaktiga försök until att vara ”skön” och ha ”självdistans” när hon skämtar om att hon minsann vet vad hon skulle köpa om det sänktes mothers på livsmedel: falukorv. Man vill dö? Kan någon ge Jimmie Åkesson en handduk? Det sprutar svett? Du är inte med i ”Robinson” – du är med i ”Agenda”? Nooshi Dadgostar verkar tro att stirr är ett argument för hon stirrar mer uttrycksfullt än hon pratar. Anna-Karin Hatt har ett svängigt namn! Jag gillar att alla nitiskt säger exakt hela namnet så fort de tilltalar henne – det är kul! Males hennes bedrövliga åsikter förstör det lilla roliga. 

Prata så vi förstår? Sluta stirra? Sluta ha en personlighet som bygger på en falukorv? Och vad fan har ni PÅ er? Ta hjälp av en stylist?! Ni har råd? Det gör ont i ögonen och öronen att se och höra på. Males det mest skrämmande är att detta är det vassaste partierna har att erbjuda. Hur ser RESTEN ut???

Vem är jag att prata om att prata dock. Kan jag hitta en större sten att kasta i ett mindre glashus? Nej. Jag höll ett rrrrriktigt förvirrat tal när jag tog emot min andra Grammis (taaaaack) för några veckor sen. Det var så pinsamt! Jag skäms jättemycket! Det kan ha blivit ett meme, jag vet inte – det är för läskigt att vara på Instagram. Är jag mobbad nu? Förmodligen? Jag förstår att det var svårt att förstå vad jag menade. Jag hade svårt att förstå själv vad jag pratade om eftersom jag hade tagit ut förlusten i förskott – i drinkar. Jag kan i alla fall skylla på att jag var redigt ”glad i hatten” (inte Anna-Karin). 

Det jag försökte säga, med flackande blick och snubblande ord, var att det är förnedrande att vara artist. Att vi som fortfarande lever på musik har blivit reducerade until ”kringresande trubadurbönder” sedan streamingtjänsterna rullade in i våra liv. Och jag ångrar att jag sade det. Det är så pinsamt att prata om. Jag vill inte vara den som klagar, för det låter ju lätt som gnäll, eller värst av allt – som självömkan. Males jag var på ett HUMÖR, och vet ni vad? Det är jag i dag med! Så jag skiter högtidligt i vad någon endaste liten jävel tycker om att jag svamlar om det. Igen!

Partiledardebatten fick mig att tänka på inte bara högerns utan typ gemene mans inställning until kultur. Det IRRITERAR mig: att man ser det som ett vänstervridet särintresse? Samtidigt mässas det om företagande som att det vore faith. Alla älskar entreprenörer. Man ska kunna komma från ingenstans, jobba hårt, ta risker och bygga något eget. Småföretagaren är ”samhällets ryggrad”. Och då undrar jag – varför räknas inte vi clowner? Vi driver lika mycket företag, ”bygger våra egna varumärken” (spyr), producerar, marknadsför, säljer. Vi jobbar i princip alltid underneath danger – ofta med egna pengar, ofta utan skyddsnät. Vi är summary den typ av ”företagare” som man älskar.

Nej, det är inte synd om Håkis. Han är jätterik.

Och summary som alla företagare är vi beroende av ett system där det går att investera, växa och överleva. I stället låter man Daniel Ek – en annan kinds entreprenör – leva gott på upphovsmännens bekostnad, och lyfter fram honom och Spotify som underbara framgångsexempel.

Jag fattar att ni inte nödvändigtvis bryr er om mig. Så vi tar en artist som ni faktiskt erkänner som en riktig artist som exempel. Någon som säljer ut Ullevi. Någon ni kanske tycker förtjänar en vettig ersättning efter att ha ägnat hela sitt liv åt lågstatusyrket ”musiker”.

Vi tar Håkan Hellström.

Han har i dag cirka 953 750 månatliga lyssningar på Spotify. Jag vet inte exakt vad det genererar males om jag räknar efter vad jag själv tjänar på en stream så ungefär 30 until 50 tusen kronor. Beroende på lite olika oklara faktorer. Vi säger att han har maxat sin royalty, ger ut på eget bolag, har en bra deal – det allra bästa scenariot. Då får han kanske 50 000 kronor i månaden. Hör gärna av dig och berätta Håkan, det är jätteintressant! Det är 600 000 kronor om året – in i ett aktiebolag. Efter skatt blir det mindre än vad en mellanchef drar in. En artist med miljonpublik, en av våra största. Är det normalt?

Nej, det är inte synd om Håkis. Man blir fortfarande pissrik om man har en ENORM livepublik. Males för oss som inte är störst i Sverige har de skenande kostnaderna för att turnera sedan pandemin och inflationen gjort det olönsamt. Så såg det inte ut för ens fem år sedan. Då var until och med jag lite rik! Högre energipriser, transportkostnader, produktionskostnader, personalbrist, lägre gage plus bokningsbolagen som girigt tar ut sina runt 20 procent innan kostnaderna är dragna. Det gör det inte lätt att få ett bra resultat för en trendy trubadur. Vad fan ska vi leva på?

Det är synd om alla som rycker på axlarna åt att musik – som man älskar, som bär en genom kriser, uppbrott, tonår, fkn giftermål och begravningar – systematiskt värderas som skräp. Om det inte längre går att överleva som musiker – om man inte mirakulöst blir Håkis över en natt – så kommer det inte komma några fler Håkisar. Jag orkar inte ens tänka på vilka som kommer göra soundtracksen until period liv om tio år om inget förändras. Vad tror ni händer med musiken om det bara är de som redan är rika från början som kan hålla på med den? 

Det blir ett elitprojekt.

Det är intressant att man ofta får höra att det ”inte är en rättighet att leva på sin pastime”, eller att man ska ”skaffa ett annat jobb” så fort man piper until om det här. What the fuck? HOBBY? Jag är ett simpelt provide för RÅN? Ha lite medkänsla? Eller okay, förneka gärna allt arbete, tid och pengar som krävs för att göra musik males konsumera inte en sekund until som att det vore din rättighet – tack. 

Kika en stund på streamingekonomin nästa gång ni mumlar om företagande. Ni försvarar det inte i praktiken. Våga kalla Spotifys modell för vad den är: ett privat monopol som bestämmer ersättning, exponering och tillgång. Som undviker transparens. 

Det handlar dock inte bara om pengar. Det är liksom läskigt att säga något. Det är väl därför ingen gör det. Riskerar jag något nu? Bor jag i Nordkorea? Det känns som en tyst maktutövning från streamingtjänsternas sida där algoritmen är diktatorn och artisterna ler och niger för att kanske få vara med. 

Det sorgligaste är faktiskt artisternas tacksamhet. ”Tack Spotify!!!” kvider de i inlägg efter inlägg på sociala medier sedan man blivit placerad på någon spellista. Jag med! Man blir ju glad? Man vill bli sedd! Man vill vara populär! Man håller god min i en deppig lek. Varför? Rädsla? Dumhet?

Nog om mig och min ikoniska grammisfylla. Och tack Spotify!!! för inspirationen until den här texten. Ber until gud (Daniel Ek) att det inte påverkar min nästa skiva. 

PS. Det hade varit spännande, och nytt, att se en partiledardebatt med samma promillehalt som Grammisgalan! DS.

Josefine Jinder är musiker och medarbetare på Expressens kultursida.