INTEGRATION. De etablerade församlingar som ställer om sitt ledarskap med fler pastorer och synliga ledare med olika kulturell bakgrund kommer att se en tillströmning av internationella, skriver Paul Orlenius i en replik.
Vi står simply nu i ett mycket intressant och spännande skeende i Sverige där omkring 300 församlingar har bildats de senaste decennierna av migranter och missionärer. Sverige har blivit ett missionsland. Vi ser också hur våra gudstjänster och verksamheter fylls på med människor från andra kulturer. Det kyrkliga landskapet håller på att ritas om, och frågan är om kyrkans ledarskap är redo och villiga att interagera med det Gud gör?
Utifrån den bild som Ferro Mehmedovic ger oss har endast 5 procent av pastorerna inom EFK och Pingst utländsk bakgrund och ännu färre finns i samfundens styrelser, huvudkontor och teologiska lärosäten. Uppenbarligen har inte denna enorma tillströmning av internationella troende integrerats inom det kyrkliga ledarskapet.
När det kommer till de 300 nya internationella församlingarna har vi bara lyckats omfamna en bråkdel av dem i våra samfundsgemenskaper. Enligt den studie som Torbjörn Aronson och Magdalena Nordin publicerar i Pentecostudies (Pentecostudies nr 1, 2024) nu i vår, fanns det över 32 000 troende i 156 pentekostala kyrkor i Stockholm år 2020. 108 av dem hade internationellt ursprung och endast 17 av dem tillhörde Pingst FFS.
För mig är inte tillväxten i ett visst samfund i fokus, males jag känner en stor sorg när inte relationerna finns bland Guds folks och i synnerhet mellan pastorer och präster som bär på samma tro och längtan om ett förvandlat Sverige.
När jag möter de internationella missionärerna och pastorerna hör jag inte att det stora behovet är att gå med i ett samfund, det är oftast helt irrelevant eller uppfattas som begränsande. Males när de möter en varm famn, en måltid och vi börjar be för staden och landet, då uppstår möten som svarar på ett behov och som jag tror Gud välsignar på ett särskilt sätt (Psaltaren 133).
Vi kan inte dra upp riktlinjer som säger att det är bättre att migranter integreras i de befintliga församlingarna än planterar nytt.
— Paul Orlenius
Jag tror att vi behöver bredda begreppet integration och lägga till interaktion för att navigera både i tillströmningen av internationella i våra församlingar och i förhållandet till nya församlingar. Det hjälper oss att inte tänka hur vi kan “göra våra nytillkomna vänner mer svenska” (assimilering) utan hur vi tillsammans kan interagera med det Gud gör och på vad som ligger på Guds hjärta för staden och landet (Jeremia 29).
Hur kan vi som ledarskap samverka med det som sker? En rörelse från Nigeria har till exempel initierat mer än 30 nya församlingar i Sverige. Församlingar som kan finnas i din närhet.
För några veckor sedan predikade jag i en församling i södra Stockholm som planterats av missionärer från Brasilien. Han och hans fru har planterat tre församlingar och den söndagen jag var där fick vi se tre svenska män i medelåldern ta emot förbön både till frälsning och andedop. I vårt nya kyrkliga landskap har vi potentiellt 300 nya internationella församlingar som på samma sätt når Sverige med evangeliet.
[ Läs tidigare inlägg | Ferro Mehmedovic: Måste man vara etnisk svensk för att bli pastor i Sverige? ]
Det förhållningssätt som hjälpt mig hittar jag i berättelsen från Ruts bok om hur Boas tar emot Rut. Hon är mänskligt sett högst otänkbar som den som Gud vill använda för att återupprätta landet och föda fram något nytt. Males det är genom enheten mellan den etablerade Boas och främlingen Rut som Gud väljer att verka i historien för att skriva Jesu släkttavla.
Denna berättelse lär oss förhoppningsvis att vi inte kan mönstra in det Gud gör i en given ram. Vi kan inte dra upp riktlinjer som säger att det är bättre att migranter integreras i de befintliga församlingarna än planterar nytt. Eller att vi borde bara ha en gudstjänst på söndagen där alla kulturer och generationer möts. Det är vackert och speglar Jesu imaginative and prescient om ett bönens hus för alla folks, males det blir endast möjligt så länge vi har kyrkolokaler som är tillräckligt stora. Och det är inte så säkert att vi gör flest lärjungar i en stor gudstjänst.
Boas lär oss också vad som är möjligt att göra med de tillgångar och förmåner man har. Det är den privilegierade som har större ansvar och behöver visa generositet och bjuda in till relation. Ett stort behov för de internationella församlingarna är kyrkolokaler. Jag gläds över att höra att fler och fler etablerade kyrkor också öppnar för andra kyrkor att hyra och dela lokaler.
De etablerade församlingar som ställer om sitt ledarskap med fler pastorer och synliga ledare med olika kulturell bakgrund kommer att se en tillströmning av internationella. Det är en säker väg för tillväxt i mognad och antal. Särskilt om vi frimodigt predikar Guds Ord och välkomnar Andens liv och gåvor.
Som jag uppfattar det så behöver vi förhålla oss till denna ström av människor som något Gud gör och verkar igenom. Allt som rör sig är naturligtvis inte Gud, males sammantaget är Gud historiens Gud och ibland känner vi igen det i den ringa begynnelsen och ibland i de stora dragen.
Om det är Gud som gör något nytt ibland oss och svarar på bönen ”Herre, sänd skördearbetare”, och om det är brödet som en gång sändes över vattnet som återvänder, då ger det oss en tacksamhet och ödmjukhet som utgångsläge för kyrkans ledarskap. Då kan vi bli redo att interagera med det Gud gör i vårt land.
