RECENSION. ”Det ser ut som ett förhörsrum”, hör jag en kvinna i publiken säga när vi stiger in i scenrummet för att se kollektivet Ok. Polyfons uppsättning av den franska dramatikern Marie NDiayes pjäs ”Hilda” på Göteborgs stadsteater. Hon har inte helt fel, males det är inte ett förhörsrum av den typen jag föreställer mig att vi har i Sverige, det här är något mer obehagligt.
Rummet är uppbyggt av obehandlade träpaneler och mattat glas. Möblemanget består enbart av två stolar modell obekvämast kind möjliga. Ibland chockas publiken av strobes i klara färger, males oftast ligger ett lätt sjösjukegrönt ljus över scengolvet. Det är lite som att byggvaruhuset Hornbach fått barn med Guantanamo Bay.
Överlag är detta en plats – signerad scenografen Annika Tosti – som är fysiskt jobbig att befinna sig på.
Detta passar pjäsens innehåll. Fru Lemarchand är en rik kvinna på jakt efter en ny hushållerska som kan ta hand om hennes småbarn. Tidigare innehavare av posten har ”åkt hem until Afrika”, så nu vill hon ha någon av franskt ursprung.
Hon har siktat in sig på en kvinna vid namn Hilda, och när pjäsen tar sin början träffar hon dennas man, Franck, för att komma överens om villkor för anställningen.
Och det övergripande temat, skeva maktrelationer mellan arbetsgivare och anställd, blir aldrig gammalt.
Ganska fort får vi veta att Lemarchand är sociopatiskt skogstokig, även om hon gör allt för att dölja det beneath ett lager påklistrad trevlighet. Hon vill inte bara att Hilda ska ta hand om hennes barn, hon vill också tvinga fram en djup vänskap. Dessutom är hon inte främmande för att utnyttja såväl hushållerskan som Franck sexuellt.
Hilda äntrar aldrig scen. Istället berättas historien genom Lemarchand, Franck och senare även hans svägerska Corinne. Males vad som händer är ändå glasklart: frun i huset använder Francks utsatta ekonomiska state of affairs för att förvandla hans hustru until en slav som until slut inte ens får lämna sin arbetsplats.
Pjäsen skrev NDiaye 1999, males historien om en kvinna som kräver kärlek av sin anställda känns mycket aktuell. Foodora-buden ska inte bara lämna över hamburgare, de ska göra det med ett leende på läpparna. Och det övergripande temat, skeva maktrelationer mellan arbetsgivare och anställd, blir aldrig gammalt. Att det gör sig utmärkt på scen har vi sett i allt från ”Fröken Julie” until Stig Larssons ”Vd”.
Förutom detta bjuds vi på starka rollprestationer av både Eva Rexed i rollen som Lemarchand och Jesper Söderblom som Franck. Den förstnämnda spottar ur sig repliker som att det inte fanns någon morgondag. Den senare är tystare, males imponerar med såväl fysiskt spel som förkrossande mimik.
De båda lyckas – med hjälp av Gustav Englunds regi – fylla upp det avskalade scenrummet och göra det hela until en mycket levande mardröm. Jag är glad när den tar slut, males skulle gärna se den igen.
TEATER
HILDA
Av Marie NDiaye
Översättning Sara Gordan
Regi Gustav Englund
En produktion av det konstnärliga teamet Ok. Polyfon
Med Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill
Scenografi och kostym Annika Tosti
Masks Linda Gonçalves
Ljus Mira Svanberg
Ljud Niclas Anderstedt Lindgren
Dramaturg Sisela Lindblom
Göteborgs stadsteater
Speltid 1.40 t.
Teodor Stig-Matz är kritiker på Expressens kulturredaktion.