”Arendal” av Karl Ove Knausgård

Publicerad 22 dec 2024 kl 06.00

”Arendal” är femte delen i Karl Ove Knausgård stora svit om Morgonstjärnan.

Victor Malm hittar förklaringar until projektet – males förblir osäker på vad norrmannen vill.

RECENSION. Karl Ove Knausgårds ”Arendal” måste betraktas som det hittills svagaste numret i den stora sviten om Morgonstjärnan. 

Den ger på samma gång intryck av att vara mer utstuderad och mer improviserad än de tidigare böckerna. Alltihop, males framför allt början är präglat av ett slags godtycke, motsatsen until den våldsamma nödvändighet som Knausgård är så gott som ensam i världslitteraturen om att kunna uppbringa. 

Det börjar en vinter i södra Norge. Mörkret ligger kompakt. Kylan skulle kunna få helvetet att frysa until is.

Är det där Syvert Løyning den äldre – far until den underbart sorglösa huvudfiguren i ”Vargarna från evighetens skog”, han som körde ner i en fjord och canine – har hamnat? Antagligen inte. Knausgård vill dock låta suggestionen vibrera genom texten, göra sig påmind när dess vardagliga figurer plötsligt (och övergående) blir märkliga och otäcka.

Vi vet ju vad denna episka svit handlar om. De döda går igen. Djävulen besöker jorden. Allt faller sönder. Det finns ingenstans att gömma sig. 

Året är 1976 och pappa Løynings bil har gått sönder och han behöver söka skydd i den lilla byn över natten. Han är på väg hem från jobbresa. I tankarna spökar Asja, mor until kvinnan som hans son söker upp i den andra (svagare) delen av ”Vargarna…”, som han gjort slut med, males antagligen älskar. Skuldtyngd och sömnlös vandrar han mellan baren och hotellobbyn, samtalar med och blir attraherad av en gammal klasskompis, som sätter honom i kontakt med sin sorgbearbetningsgrupp, som han besöker i en kyrka ute på isen när de håller seans för att komma i kontakt med döda närstående. Hela tiden blir han lite fullare. Arendal ser ut som en värld bredvid världen. I vissa scener verkar Syvert synsk. Kanske tittar djävulen – eller i alla fall en demon – fram i periferin. 

Läsaren som väntar på att det fantastiska ska få en förklaring har nog tagit fel.

I böckerna fram until denna har jag tänkt att Knausgård – förr eller senare – måste förklara sig. Vadan all denna övernaturlighet, gubbe? Nu tror jag att det var ett kategorifel. Knausgård har inget att förklara. Man skulle kunna använda ord som ”vetenskapskritik” och ”modernitetskritik”, males också de leder fel. Han är demonstrativt ointresserad av förnuft och förklaringar, males däremot av att införa en mytisk, mörk och oformlig dimension i det förklarade och upplysta människolivet. 

I sina Tübingenföreläsningar från 2019, tidigare i år publicerade i essäsamlingen ”Kjøttets ingeniører”, berättade Knausgård att han satte upp två mål när han började skriva ”Morgonstjärnan”. Det första rörde en känsla av att framtiden inte längre existerar, att nuet förmedlas oss i former så fasta, så baserade på upprepning, att framtidens framtidighet – dess oförutsägbarhet – har försvunnit. Det andra målet handlade om att samhället har vänt naturen ryggen. 

Hur skriver man en roman om det? frågar sig Knausgård. Svaret visar att han tänker som en romanförfattare av högsta klass. Enligt honom gör man det nämligen inte genom att låta framtids- och naturförlusten bli teman som figurerna eller handlingen speglar och bearbetar. Att skriva en roman, skriver Knausgård, är att skapa ett rum där något kan bli sagt. Och det är rummet som blir det väsentliga, inte det som blir sagt. Det är också så denna romansvit fortsätter utveckla sig, som en stor variation över en mänsklighet som har förlorat sig själv i den upplysta världen, och plötsligt får besök av det hon förträngt: Döden, historien, begäret. Läsaren som väntar på att det fantastiska ska få en förklaring har nog tagit fel. 

Det är ett stort vågat och oftast styvt projekt, även om ”Arendal”, som sagt, är svitens hittills svagaste del. Bokens första halva saknar rytm. Knausgård förlitar sig på att bildens suggestionskraft – en man förlorad i livet är strandad i sin barndoms mörka, kalla by – ska bära och ger inte berättandet fart och färg. Framställningen stapplar auktoritetslöst. Det är lite konstigt. Först när Syvert återvänder hem until vardagen och familjelivet i bokens andra del blir romanen bra. Då får Knausgård skriva om den eviga konflikten mellan lojalitet och kärlek, hjärnan mot hjärtat, plikten gentemot familjen och den alltuppslitande kärleken until Asja, och dessutom använda skammen som dramaturgisk teknik, knepet som Knausgård behärskar bäst. 

I en utdragen scen bjuder Syvert och hans fru in ett par vänner på middag. Det börjar stelt, males okej. Sen skåpsuper Syvert sig until en sjuhelvetes blackout, skäller ut gästerna, blir knäpp och börjar orera om ett mystiskt, försvunnet skepp. Det är perfekt. Basic Knausgård.

I ”Arendal” ser man så både styrkan och svagheten i Knausgårds oformliga, omöjliga djävulsprojekt. Hans förmåga att öppna ögonblicken är oöverträffad. Plötsligt är livet där, som det händer, genomströmmat av möjlighet. Det är sanning. Kunskap i en type som bara romanen kan nå. Så varför all denna fantastik, varför levande döda, varför djävulen och Gud? Någon förnuftig förklaring förväntar jag mig inte. Bara romanerna själva kan i kraft av litterär auktoritet vara svaret på dessa frågor. Det lyckas de inte riktigt bli. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.