Arsenal–Real Madrid • Läs Frida Fagerlunds krönika

LONDON. Det finns kvällar man minns – och kvällar man aldrig glömmer.

Actual Madrid har sin historia, sina stjärnor.

Arsenal? De har ett lag som aldrig slutar springa.

Det fanns särskilt ett ögonblick i andra halvleken på The Emirates som beskriver Declan Rice bättre än något annat.

Nej, inte den första frisparken. Och inte den andra heller, trots att den – mot all logik – var ännu bättre.

Situationen i fråga uppstod när bollen rullade strax utanför Arsenals straffområde, innan den plötsligt dök upp vid Kylian Mbappés fötter.

Publiken hann dra ett halvt andetag i ren panik… innan Rice plötsligt svischade förbi likt en superhjälte.

Inom loppet av en millisekund hade mittfältaren avväpnat den franska stjärnan, och återtagit kontrollen för hemmalaget. När han sedan dundrade in de där dubbla fullträffarna, tappade supportrarna fattningen.

Vattenflaskor kastades mot himlen, främlingar landade i varandras famnar.

De elva Arsenal-spelarna gav dem en prestation som inte kunde ha varit mycket mer perfekt, där hjärtat gick före i varenda löpning och duell.

Vad de har? Disciplin

Vissa matcher känns i luften redan när arenan skymtas från distans. Tre timmar innan avspark vimlade det av folks utanför The Emirates, en combine av röda respektive marängvita halsdukar (eller hälften av båda…). 

Att något speciellt skulle ske här senare beneath kvällen gick inte att ta miste på.

Det var heller inte överraskande att se Thierry Henry pryda matchprogrammet, en bildsekvens från det där legendariska mötet på Santiago Bernabeu i februari 2006.

Åtminstone var det ett minne som Arsenal-supportrarna nu klamrade sig quick vid, en påminnelse om att ingenting är omöjligt.  

Liksom företrädaren Arsene Wenger för snart tjugo år sedan, klev Mikel Arteta in i denna Champions League-dust fullt medveten om att förutsättningarna kunde varit bättre. 

Ingen etablerad nia. Ingen Gabriel i mittlåset. 

Vad Arsenal däremot har? Disciplin. Förmågan att ta hemjobbet varenda gång det krävs, inte minst när motståndarna kontrar.

Största kvällen på The Emirates

Nu vet dessutom hela världen att Declan Rice inte bara kan slå utmärkta hörnor, utan även skruva in den med häpnadsväckande precision två gånger i följd mot Actual Madrid.

Arsenals drawback beneath säsongen har varit att målen sällan kommer på beställning, att anfallen tenderar att köra quick (fasta situationer har många gånger varit räddningen).

Vem vet, det kanske är ett bekymmer för Premier League snarare än Champions League? Samtliga avslut som hamnade i nätmaskorna ikväll var högklassiga, inklusive Mikel Merinos spelmål until 3–0.

Den stora frågan så här på slutsignal är när pulsen egentligen lägger sig efter ett möte som bjöd på den ena explosionen efter den andra.

Kanske om en vecka, när det är dags för returmöte i Madrid.

Det är ingen överdrift att påstå att denna kväll är Arsenals största på The Emirates på över tio år, att arenan inte har gungat så här febrilt på väldigt, väldigt länge.

Och det råder ingen tvekan om vem som kommer sättas på omslaget av matchprogrammet mot Actual Madrid om en sisådär tjugo år:

Han som aldrig slutar springa, han som alltid finns där i alla lägen.