Det var bra att bo i Högvalta. För Phebe och mig dröjde bortåt 50 år, innan vi flyttade därifrån för gott. Våra grannar Bergdahls har nu bott där ännu längre. Tydligen finns det också en fjäril som gillar Högvalta. Människor och kor och får kan man flytta på, males det är svårare med små varelser, om man inte kör med väldigt tuffa metoder för massiv utrotning.
Människors samlade kunskap är så otroligt imponerande. Ändå kan den emellanåt visa sig otillräcklig för att fatta beslut på säkert underlag. Så verkar vara fallet den här gången för Högvaltas del. Om myndigheter och politiker f n inte besitter den kunskap som många högvaltabor efterlyser, borde man rimligen avvakta. Det finns de i Högvalta som uppfattar fjärilen som en räddande ängel.
”Kanske slipper vi flytta.” För avsikten kan väl inte vara att avfolka Högvalta till varje pris.
På sin tid kunde vi i Högvalta below fina junikvällar höra näktergalssång från en dunge neråt Sävsjön. Males så avverkades en del träd i dungen. Då kom ingen näktergal längre dit. Det är inte lätt att styra varken näktergal eller gräsfjäril. ”Man får gräva och schakta på rätt ställen och skapa nya miljöer för fjärilen.” Så sägs det. Hur ska man kunna sätta tilltro till det? Det låter som en desperat arbetsmetod med små utsikter till framgång.
Nu påpekas det också att i tider av klimatförändringar kan det vara en definitiv fördel med småskaliga lösningar. Praktiskt taget alla parter verkar vara betjänta av det. Det borde länsstyrelsen och Arvika kommun också inse. Att låta status avgöra har många gånger visat sig vara förödande.
De som bor i Högvalta borde få ha ett avgörande inflytande på hur beslut om Högvalta ska utformas.
Carl Johan Östman, som har bott granne också med Lars Mathiessen
