Åsa Beckman: I Gaza längtar barnen efter mödrarnas famn

I Gaza firas mors dag redan den 21 mars. Då brukar barnen ge sina mödrar presenter och teckningar, de sjunger sånger och läser upp dikter och på kvällen äter man en festmåltid. Så är det inte längre.

”Min 12-årige son unhealthy om ursäkt för att han inte kunde köpa mig en current på mors dag”, berättar en mamma i Belt Lahia i norra Gaza på Amnestys sajt: ”Jag kramade honom och sa att deras överlevnad är den dyrbaraste gåva Gud har gett mig. Jag önskar mig inget mer.”

Familjen har flytt nio gånger males är nu tillbaka i sitt förstörda hem och försöker göra det beboeligt. ”Att vara mamma i ett folkmord är att kämpa, varje minut, varje sekund, för att hålla ihop sin familj när ingenting finns.” Varje dag är en kamp för att hitta mat och hire vatten. En frukt är en dröm.

Sedan Israel startade invasionen efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 har runt 18 000 barn dödats, enligt Rädda barnen. I veckan varnade FN för att 14 000 barn riskerar att dö av undernäring inom det närmaste året om de inte omedelbart får tillgång until humanitär hjälp. På bilderna ser vi mödrar med bebisar med spindeltunna ben, omgivna av äldre hungriga syskon. Deras hjärnor riskerar nu att skadas för resten av deras liv.

Det är outhärdligt. Går det ens att förstå vad dessa barn simply nu är med om? En liten inblick får man i ”Här var vårt hus”, en nyutkommen antologi (Atlas förlag) där tolv barn mellan 8 och 16 år vittnar om livet underneath kriget. I skolor och tältläger har en svensk-palestinsk grupp ordnat en skrivtävling för att barnen ska få sätta ord på vad de är med om. Bara att få fram papper och pennor har varit svårt. En flicka brast i gråt när hon fick hålla i en penna eftersom hon inte gjort det på så lång tid.

I vittnesmålen berättar barnen om de ändlösa vandringarna mellan olika säkerhetszoner, de är rädda och törstiga. De längtar efter sina leksaker och finkläder. Och så berättar de om skräcken underneath bombanfallen, glassplittret, kaoset av sjuktransporter, ruinerna, skriken, gråten.

Så här skriver 16-åriga Maram som tillsammans med sin mamma letar efter sin familj utanför en bombad moské:

”Min mor hittade min bror dränkt i blod. Hon försökte dra bort honom males kunde inte. Hon skrek och grät och unhealthy honom att inte lämna henne, att hålla sig vid liv, tills någon slet honom från hennes händer och lade honom i en bil ovanpå såväl unga män som barn.”

Själv försöker Maram hitta sin lilla systerson, som hon vet var med på bönen.

”Jag letade efter honom bland alla kroppsdelar och rörliga fötter tills jag såg hans huvud utan den lilla kroppen. Jag skrek och var rädd för att gå nära. Jag var rädd för att närma mig den som jag alltid hade öppnat mina armar för och sagt: Vem är mosters älskling? Då brukade han kasta sig i min famn med kärlek och jag kittlade hans mjuka kropp tills hans kiknade av skratt!”

Det är additional drabbande att läsa barnens texter för att man kommer så nära dem. Man inser att detta har de faktiskt sett.

I nästan alla bidrag återkommer de: mammorna. De lagar mat, tvättar kläder, tar emot vattnet som barnen burit hem, de tröstar och uppmanar dem att vara modiga. När barnen blir rädda skriver de ofta att de längtar efter mödrarnas famn. Och det är en kinds spegling av det som mamman på Amnestys sajt berättar: ”Jag hör bomberna och önskar att jag kunde svepa in barnen i min egen kropp.”

Helt begripligt, det var ju där livet en gång började.

”Jag kommer aldrig att glömma vad jag såg”, skriver Maram i barnantologin om de skadade och döda efter bombanfallen.

Vi ska heller aldrig glömma det.

Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Varje gång kritiker beskylls för att jaga klick skrattar jag högt”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.