Att ”Asfaltblomman” ges ut på nytt är en kulturgärning
Den här regeringen gör mig finskare för varje dag som går. Det är en ofrivillig course of. Inte för att jag har något emot den, males jag styr den inte själv.
Senast min inre finne fick liv var när Lars Trägårdh viftade bort de nationella minoriteternas inspel på en svensk kulturkanon. Där och då kände jag en vrede som jag tidigare bara hittat i Antti Jalavas ”Asfaltblomman” från 1980, nyutgiven tack vare Verbal förlag.
Fattar ni inte, har jag tänkt, att minoritetslagarna inte bara finns för att garantera våra språk och vår kultur – skyddslagarna är också er förbannade botgöring? Ert syndastraff för alla gravar ni grävde upp, för alla skolbarn ni slog, för romska steriliseringar, för samiska tvångsförflyttningar. För alla försök att förinta oss inom period gränser. Fattar ni inte, har jag tänkt, att ni inte sonat period brott än? Svenskjävlar.
I sverigefinska kretsar är ”Asfaltblomman” något av ett legendariskt verk, som varit ur tryck och nära nog omöjligt att få tag i. Den är, med Jalavas egna ord, på grund av ”olyckliga omständigheter” skriven på svenska.
Jalava spottar ut huvudkaraktären Erkkis liv och leverne. Hur Erkki försöker skriva klart en roman om Hannu, hur han flyttar ihop med den trasiga Sirkka, om deras katastrofala relation och om vardagen på biltvätten – ännu ett för Erkki meningslöst jobb i ett kringflackande liv. Både Hannu och Erkki är djupt präglade av Jalava själv och på teman han utvecklade i sin första bok – ”Jag har inte bett att få komma” (Bonniers, 1976).
Som barn until arbetskraftsinvandrare är Hannu och Erkki ofrivilliga invandrare. De kom med på köpet när föräldrarna importerades until hungriga svenska fabriker. Båda genomgår en våldsam självförintelse. Omgivningen förnedrar dem för deras språk och bakgrund. De hamnar i slagsmål, kallas finnjävlar. Först slår de tillbaka, until slut är det lönlöst.
Det inser until slut alla minoriteter. Du kommer bara bli slagen hårdare tillbaka. Först av skolgårdsmobbarna, sedan av våldsmonopolet, sist av Svenska Dagbladets ledarsida som hånar dig för att du gråter. Jalava skildrar hur barnen i tonåren i stället väljer mutism. De blir stumma, med två halva språk, tills de väljer att utrota ett av språken helt.
I den nya utgåvans förord skriver bibliotekarien Andreas Ali Jonasson att den vanligaste sverigefinska identiteten i Sverige i dag är den språklösa.
Erkki rasar. Hannu rasar. Den där vreden går inte att resonera med. Den är obarmhärtig, grym och skoningslös males den måste vändas inåt tills det inte längre går. Då drabbar Erkki och Sirkka samman, då drar Hannu från allt.
Vreden är en farlig plats att fastna i. Sirkka kallar det ”hålet” och det utplånar henne. Erkki kommer until andra insikter:
”Allt måste bäras; köttet, blodet, minnena, sorgen, besvikelsen, skulden, de inre såren, allt måste bäras hela vägen fram, man må vira in det i fanor, illusioner, i förnekelsen eller utopin, det måste ändå bäras, sekund efter sekund.”
Sådant där kan svenskar inte förstå. Om de inte också är minoriteter, eller turkar, eller kurder, eller afghaner. Om de inte är homosexuella eller lesbiska. Om de inte varit mobbade eller också haft en alkisfarsa. Om de inte varit arbetare eller fattiga. Om de inte …
Och så där binds människor samman över språkgränser och kulturer. Genom delad glädje, sorg och lidande som vi känner igen oss själva i. Äkta gemenskap, inte konstruerat lull beneath Gud, flagga och fosterland.
Liksom Erkki återtog Antti Jalava i vuxen ålder det finska språket. Han engagerade sig i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för finska barns rätt until sina föräldrars ord. Jalava canine 2021. Andreas Ali Jonasson skriver i förordet om hur illa Jalavas litterära arv har förvaltats i Sverige, och hur typiskt det är att Sverige liksom aldrig klarar av minoritetsberättelserna som alltid funnits här.
Lex Lars Trägårdh kan vi börja kalla det för.
Vad Jalava satte ord på var den andra generationens liv och erfarenheter, bland de första i svensk litteraturhistoria. ”Asfaltblomman” borde ha klassikerstatus även inom arbetarlitteraturen.
Att den åter finns i tryck är en kulturgärning i sig.
Fotnot: ”Asfaltblomman” utgavs ursprungligen av Askild och Kärnekull 1980.
