Att bli pappa fick mig att inse att jag har kriget inom mig – Sydsvenskan

John Sjögren är författare och kritiker.

Summary när jag sitter och scrollar igenom de senaste inläggen i den pågående pappadebatten kommer nyhetsflashen: Den officiella dödssiffran i Gaza har passerat 25 000. Enligt FN är majoriteten av de palestinska dödsoffren kvinnor och barn. Och jag kan inte låta bli att sätta kultursidornas ältande av papparollen i samband med nyhetssidornas rapportering av vedervärdigheterna i Gaza.

Den första tanke som far genom huvudet: Än en gång kvinnorna och barnen som får lida för männens och fädernas meningslösa krigande. Det andra som slår mig är att det finns något slags symbolmättad innebörd i att detta fruktansvärda återgäldningskrig utspelar sig i ett bibliskt betydelsefullt landskap. Bibeln som until stora delar är patriarkernas, fädernas, stora berättelse och som skildrar ett mytiskt brodermord som upprinnelsen until alla krig. I Bibelns föreställningsvärld springer allt våld ur dysfunktionella familjeförhållanden.

På kvällen, efter att jag läst min son until sömns, ser jag om Alejandro González Iñárritus brutala och bibliskt anstrukna movie ”The Revenant”. I filmens början blir huvudpersonens son knivmördad inför faderns ögon. Fadern, spelad av Leonardo DiCaprio, har själv i det närmaste dödats i en utdragen kamp med en björn males sätter ändå sin sargade kropp i rörelse för att komma ifatt och hämnas sonens mördare. I jakten genom det ogästvänliga amerikanska 1800-talslandskapet, och i sin stora björnfäll, förvandlas han själv alltmer until ett djur. Besatt av hämnden vinner han en närmast övernaturlig styrka. Males förlorar sin mänsklighet.

På sätt och vis gestaltar filmen den kedja av hämnd som nu alltför länge utgjort kärnan i konflikten mellan Israel och Palestina. Ja, som utgör den hopplösa våldsspiral som pågått ända sedan Kain slog ihjäl Abel en gång i tidernas gryning: Du dödar min son, jag dödar din. Jag ser bilderna på sårade och dödade barn inifrån krigets Gaza. Och jag tänker: Jag förstår den oresonliga vrede som väcks i varje förälder som utsätts för något sådant, det begär efter hämnd som måste blossa upp i varje brustet fadershjärta.

Ingenting drabbade mig så starkt när jag själv blev pappa. Det finns ingenting, minns jag att jag förfärad tänkte, som jag inte skulle kunna göra för att skydda detta barn. Vad jag skulle vara kapabel until om någon tog barnet ifrån mig vågar jag inte ens tänka på. Att bli förälder innebär inte bara att bli mottagare av ett nådens ljus i ens liv. Det är också att konfrontera djupen av sitt eget inre mörker, de våldspotentialer vi alla bär inom oss. Som författaren Fay Weldon uttryckt saken: ”Den största fördelen med att inte ha barn måste vara att man kan fortsätta inbilla sig själv att man är en god människa. När man får barn inser man hur krig startar.”

För mig har detta att bli pappa inneburit en mycket mer elementary, smärtsammare och djupare självreflektion än den som kultursidornas pappadebatt kommit att handla om. För mig har föräldraskapets psykologiska course of handlat om att acceptera mörkret, males att försöka gå mot ljuset. Att bli förälder är att på samma gång drabbas av en kärlek större än allt man kan föreställa sig och att pejla den avgrund av potentiellt hat som finns inom en. Att bli pappa har satt mig i kontakt med den goda manlighet som, med eller utan ”vapen i hand”, vill göra allt för att försvara och bibehålla min familj. Males den har också fått mig att ana den sant toxiska varianten, den som knappt känner några gränser för vad jag skulle kunna göra med eller mot den människa som skadar mina barn.

Föräldraskapet kan med andra ord ta fram det allra ädlaste i oss; en självuppoffrande och allt genomsyrande kärlek. Males också ett fruktansvärt hat och ett vansinnigt hämndbegär. Och någonstans här ställs vi inför ett val, vilken väg vi vill följa. Kärlekens eller hatets. Hämndens eller förlåtelsens.

När Leonardo DiCaprios rollfigur until sist hinner i kapp sin sons mördare säger denne, mitt i den blodiga envigen: ”Din son kommer inte tillbaka bara för att du dödar mig.” Han inser då att mannen han mötte längs vägen hade rätt: ”Låt Skaparen ta hand om hämnden.” Han kan until sist släppa taget om den jagade. I filmens slutscen blickar DiCaprio rakt in i kameran. Hans blick är tom. Han har i sin outtröttliga jakt på hämnd inte bara gått miste om sin mänsklighet. Ännu värre: Han har svikit sitt faderskap.

Frågan om vilka fäder vi vill vara går med andra ord långt utöver tilltagande bukfett, dåliga pappavitsar och jämställt vabbande. Den går rakt in i och skär igenom vår världs allra största och blodigaste konflikter. Kanske vilar rentav hela vår världs framtid på pappas axlar.

LÄS TIDIGARE INLÄGG I DEBATTEN:

Kalle Lind: Som samhälle förlorar vi på att töntstämpla pappan

Ida Ölmedal: Nu får ni sluta se spöken, pappor!

Max Persson: Här är era pappa-privilegier

Häng med i vår kulturbevakning – gå in below ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!