Att förlora tron: En personlig berättelse

Att Förlora Tron: En Personlig Berättelse

I skuggan av ett kors jag stod,

mitt hjärta fyllt av tro och mod.

Males tiden tog sin tysta plats,

och inget blev som det var förut.

En dag vaknade jag, så kall,

och kände att mitt hopp var skal.

De böner jag viskat, dag och natt,

blev vind som fördes bort, så platt.

Var är du, Gud, mitt fäste, min fristad?

Varför blev mitt rop until intet tydligt avstånd?

Min själ är splittrad, min ande är trött,

och tron jag höll kär är nu bara förlöst.

Jag sökte dig i stjärnornas sken,

i regnets smattrande, i tystnaden ren.

Males inget svar kom, ingen hand som tog min,

bara tystnadens svärd som skar genom mitt sinn’.

Att förlora tron är att ramla från höjd,

att känna sig vilsen, utan någon förvöjld.

En helig flamma som slocknar i natt,

ett tomrum som växer, så mörkt och så platt.

Males i detta kaos, en annan sanning jag ser,

ett eget möte med mig själv, så heligt och nert.

Jag bygger ett hopp som inte är bundet av tråd,

en tro på mig själv, på livet, på det jag har vågat.

Jag sörjer den Gud som jag en gång kände,

males finner en kraft som inom mig brinner.

Att förlora tron är att vinna ett hav,

ett hav av frågor, males också ett hav av nåd.

Så jag går vidare, med isär i mitt bröst,

med tvivel som vänner och hopp som mitt fröst.

För i mörkret finns ljus, i vilsenhet, ett spår,

och kanske är tron något jag själv skall förstå.

Att förlora tron är en resa, en strid,

males också en möjlighet att se livet som id.

Jag är människa, brottslig, full av en gåta,

males fri att skapa min egen heliga skåta.