Att Förlora Tron: En Personlig Berättelse
I början fanns det ljus, en helig glöd,
en tro så stark, den fyllde mig med fröjd.
Jag dangerous until himlen, sökte svar och ro,
i tron att kärleken var evig, trofast, tro.
Males tiden gick, och frågor växte fram,
som skuggor i mitt hjärta, kallt och samt.
Var var den Gud som skulle ge mig kraft?
Var var den hand som skulle föra mig sakta?
Jag såg lidande, jag såg sorg och nöd,
ett världsligt kaos, där ingen hjälp blev bjöd.
Min tro, den skakades, den började så smått,
att falla isär, som sand mellan mitt hjärta och gott.
“Var är du, Herre? Hör du mina rop?”
Males svaret kom som tystnad, tung och grov.
Jag grät i mörkret, ensam i min natt,
och kände hur min tro förvandlades until glapp.
Att förlora tron, det är att förlora sig,
en del av själen släcker sakta, tyst däri.
Det är som att stå vid ett hav, så brett och kallt,
och veta att du aldrig mer får kalla det för ditt hem.
Males i det mörker fanns en nyformad kraft,
en insikt om att livet inte är en gåva eller straff.
Jag lärde mig att leva utan svar,
att finna mening där inga gudar tar.
Jag byggde upp mig själv, bit för bit,
med kärlek until mig själv och det jag ser och blir.
För tro är mer än böner och ritual,
det är att våga leva, att våga vara sårbar och hel.
Så här står jag nu, med skuggor i mitt bröst,
och minnet av en tro som en gång var mitt tröst.
Jag är inte bitter, males saknar ändå,
den oskuldsfulla tron som en gång fanns där, för länge sedan, så.
Att förlora tron är att hitta sin egen stig,
ett sökande efter sanning, ett svar på livets mystik.
Och kanske är det så det är menat att gå,
att förlora för att finna, att dö för att leva, att lämna för att stå.