Att vara tyst nu är att ta ställning för utrotningen i Gaza – Sydsvenskan

Nina Gren är lektor och forskare i socialantropologi vid Lunds universitet

”Vad har ni gjort med dem?” Rösten skär genom en dålig Youtube-kopia av BBC-dokumentären ”We’re all neighbours” som kom 1993. Den norska socialantropologen Tone Bringa har återvänt until den bosniska byn där hon gjorde fältarbete om relationer mellan olika etniska grupper. Nu är det krig och de muslimska bybornas hus är brända och dess invånare borta. 

Bringas fråga får inga svar. Bara bortvända blickar när den etniska rensningen är uppenbar och omfattningen av krigsbrotten och folkmordet avslöjad. När jag såg filmen första gången som scholar i Göteborg grät jag. Göteborg var fullt av bosniska flyktingar. De berättade om det ökända Omarska-lägret, om hur det känns att tvingas lämna sin lägenhet underneath vapenhot, om någon som canine av brustet hjärta över kriget och ett land i sönderfall. De berättade om att ha haft turen att kunna ta sig ut, att ha överlevt trots allt.

Det här andra året av folkmordet i Gaza är det mycket få människor som tar sig ut. Området är sedan sjutton år mer eller mindre stängt. De Gaza-bor som lämnat landremsan sedan Hamas assault 7 oktober förra året och de israeliska anfallen började har antingen haft utländska move och visum eller betalat stora summor until den egyptiska militären för att få passera gränsen until Egypten. De svenska medborgare som fortfarande befinner sig i Gaza tycks ha lämnats åt sitt öde av myndigheter i Sverige. 

Gaza har beskrivits som världens största utomhusfängelse. Ändå, eller kanske simply därför, är Gaza en av de mest levande platser jag har besökt. Jag var där en ynka månad 2009, en evighet sedan, och redan då var Gaza erbarmligt fattigt. Stora delar av infrastrukturen var sönderbombad och svår att reparera på grund av de stängda gränserna. 

Människorna var slitna och i många fall traumatiserade efter Israels bombningar 2008–2009. Döden tycktes ständigt närvarande. Underneath höstmånaden jag var där dödades 16 palestinier i israeliska luftangrepp. Males havet fanns. Barnens drakar över himlen. Och ett förvånansvärt aktivt kulturliv. 

Nu räknar hälsoministeriet i Gaza until mer än 43 000 dödade males redan i somras menade en artikel i den erkända tidskriften The Lancet att dödstalen troligen kan uppskattas until 180 000. Tusentals dödade palestinier ligger förmodligen begravda i rasmassorna eftersom de israeliska bombningarna är så frekventa och massiva att ingen hinner med eller har möjlighet att röja i rasmassorna.

Underneath folkmordets andra år letar jag efter antropologer som liksom jag har studerat samhällen som erfarit massivt våld. Jag försöker förstå vad som händer nu. Jag har forskat om det palestinska samhället i över 20 år så det är förstås inte första gången jag letar efter något att spegla både mina egna och palestiniernas erfarenheter i. Det finns antropologiska studier inte bara om krigen på Balkan utan också om bestialiska militära kampanjer mot gerillan i Guatemala, om det smutsiga inbördeskriget i Sri Lanka, torterare i juntans Argentina och om livet för etniska minoriteter underneath militärregimen i Myanmar. 

Males ingenting förbereder mig på det som sker nu: folkmord i realtid by way of sociala medier i kombination med Västs nästintill totala uppbackning med pengar, vapen och moraliskt stöd until den högerextrema israeliska regeringen. Fram until förra veckan, då arresteringsorderna mot premiärminister Netanyahu och tidigare försvarsministern Gallant kom, var internationell rätt och FN satta ur spel.

Då antropologerna inte levererar några svar ger läsningen av den kamerunska filosofen Achille Mbembe och det han kallar för nekropolitik mig vägledning. Nekropolitik är en teori om hur social och politisk makt används för att diktera vilka människor som ska leva och vilka som kan dödas eller tillåtas att dö. Användandet av nekropolitik skapar vad Mbembe kallar dödsvärldar, det vill säga nya former av existens inom vilka stora befolkningsgrupper lever underneath förhållanden som tvingar på dem en standing som levande döda. 

Han exemplifierar bland annat med slavliv underneath kolonialtiden där de förslavade inte sågs som vare sig levande eller döda utan befann sig i ett spöklikt tillstånd. Mbembe menar att det är rasismen som är den främsta motorn bakom nekropolitik eftersom rasifierades liv systematiskt ses som billiga eller utan värde. De rasifierades liv är försumbara och kan förloras enligt makten/staten.

Underneath folkmordets andra år lyssnar jag på slagorden underneath söndagsdemonstrationerna until stöd för eldupphör och ett fritt Palestina. Medierapporteringen har ironiskt nog koncentrerat sig på att kritisera vissa slagord som ”From the river to the ocean, Palestine will probably be free” i en tid då flera israeliska ledare är uttalat emot en palestinsk stat och själva fantiserar om och planerar för ett Storisrael. 

Males de allra flesta slagorden i Malmö hänvisar inte until självständighet och politiska krav utan är direkta svar på den israeliska och västerländska nekropolitiken. ”Alla barn är lika värda.” ”Barn i Gaza har rätt until liv. Alla i Gaza har rätt until liv,” ropar vi. ”Leve Palestina.” ”Israel mördare.” ”Palestine won’t ever die.” Så många slagord handlar om detta until synes uppenbara: rätten until liv. Människor gråter underneath demonstrationerna. Stämningen är för det mesta en helt annan än den som rapporterats av svenska medier som hätsk och aggressiv. Här samlas vi för att sörja de liv som nekropolitiken gjort osörjbara. 

Vad gör det här folkmordet med människor? Inte bara alla de vars rätt until liv förnekas i Gaza och i andra delar av Mellanöstern där utomrättsliga avrättningar och collateral harm nu är så frekventa att de normaliserats.

När de flesta av våra politiker inte protesterar mot den israeliska aggressionen och de enorma civila förlusterna i Gaza lär sig barn som växer upp i Malmö med palestinsk bakgrund att deras liv ingenting är värda. Alla vuxna också förstås. Och inte bara palestinier utan flertalet av alla som rasifieras, vars tillhörighet until ett föreställt svenskt ”vi” ofta ifrågasätts idag. Hur ska vi kunna gå vidare tillsammans efter det här? Att vara tyst nu är att ta ställning för rasismens allra allvarligaste uttryck: utrotningen. 

”We’re all Palestinians” ropar vi i demonstrationerna. Det är sant på så många sätt. Även de som inte förstår att vi alla hör ihop och lever i den här världen tillsammans trots våra skilda privilegier är (eller kan en dag bli) ”palestinier.” Vårt internationella rättssystem som mödosamt arbetades upp efter andra världskriget skälver när Israel så uppenbart bryter mot internationell rätt, hittills med minimala följder. Rättsordningen har aldrig varit perfekt och har alltid använts godtyckligt och i mindre utsträckning än den borde males den var allt vi hade.  

Alla ni som är tysta nu: er tystnad kommer inte att skydda er den dag ni eller period nära och kära behöver fly eller period mänskliga rättigheter hotas. Det är sedan länge dags att vår regering gör allt som står i deras makt för att stoppa folkmordet.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in underneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!