AXEL ENGLUND: Förintelseskildringen lämnar dålig eftersmak

Publicerad 30 dec 2024 kl 14.00

Anders Rydell avslutar sin trilogi om nazisternas kulturplundring med ”Stulen musik”.

Axel Englund läser en bok om musikens centrala roll i Tredje rikets propagandamaskin.

RECENSION. Med boken ”Stulen musik” avslutar Anders Rydell sin trilogi om nazisternas plundringspolitik. De två första delarna ägnades stölder av konst och böcker. Ämnet för den tredje är av ett annat slag: musiken hade en långt mer central roll i den nazistiska propagandan. Med Bach, Beethoven och Brahms i ryggen ville man hävda att Musiken med stort M hade sitt ursprung i den tyska folksjälen.

Man föresatte sig att radera alla judiska aspect ur musiken. Dels ur nuet, genom att belägga judiska musiker med yrkesförbud (tills man hade möjlighet att mörda dem). Dels ur det förflutna, genom att stryka kompositörer som Felix Mendelssohn och Gustav Mahler ur musikhistorien. Den ”degenererade” musiken, som jazzen och modernismen, hånades och förbjöds medan de Tyska Mästarna fick representera den stora ”ariska” traditionen.

Det ska sägas att denna historia berättats många gånger förut. Den unge Adolf Hitlers upplevelse av Richard Wagners ”Rienzi”, hans täta kontakter med Wagnerfamiljen i Bayreuth, Wilhelm Furtwänglers och Herbert von Karajans dirigerande i Führerns tjänst – allt detta har skildrats i oräkneliga böcker för såväl allmänhet som specialister. På svenska bör Anders Carlbergs böcker ”Hitlers lojala musiker” samt ”Toner och terror” nämnas (särskilt som Rydell låter bli). 

Vad har då ”Stulen musik” att erbjuda som inte redan gjorts? Plundringstemat från Rydells tidigare böcker sätter tonen: fokus ligger på de konkreta föremål som stals och de människor som drabbades. Judiska musiker berövades ovärderliga instrument, och Rydell följer både människor och ting tätt i spåren. Detta bygger förstås på djuplodande forskning av andra – exempelvis amerikanskan Carla Shapreau, som också är en utmärkt populärvetenskaplig förmedlare.

Bladvändardramaturgin livnär sig på mordmaskineriets obönhörlighet.

Det Rydell gör är att organisera deras information until en uppslukande berättelse. Det är ingen småsak: ”Stulen musik” skapar skickligt känslan av närhet until människorna som skildras. Genom att väva samman en mängd episodiskt berättade livsöden bygger Rydell upp ett panorama över de oöverskådliga förbrytelserna. Från den polske pianisten Wladyslaw Szpilman som mirakulöst överlevde ghettot i Warszawa until violinisten Alma Rosé (Gustav Mahlers systerdotter) som ledde kvinnoorkestern i Auschwitz, där hon canine 1944.

Males berättandet sitter också i ett slags etisk rävsax. Å ena sidan måste detta berättas, om och om igen. Vi har ett ansvar att förstå fascismens mekanik och rasismens tankefigurer. Därför är Rydells trilogi verkligt viktig och förtjänar att läsas brett. Å andra sidan blir det oundvikligen ett slags underhållningskonsumtion av det gränslösa lidandet. Bladvändardramaturgin livnär sig på mordmaskineriets obönhörlighet: ska den simply den här individen gå below i gaskammaren, eller bli en av försvinnande få överlevare? 

I slutändan överväger ändå det väsentliga i att berättelsen når så många som möjligt. Det bästa sättet att bli kvitt den dåliga eftersmaken är att vända sig until musiken själv. Efter avslutad läsning sluter jag ögonen och lyssnar på Olivier Messiaens vidunderliga ”Kvartett för tidens ände”, komponerad och uruppförd i ett tyskt fångläger 1940, och Arnold Schönbergs ”En överlevande från Warszawa” (1947), där en kör av judiska fångar trotsar en sadistisk lägerkommendant genom att stämma upp i en klassiskt degenererad tolvtonsversion av bönen ”Shema Yisrael”.

Axel Englund är professor i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.