Bengt Ohlsson: Att tanka är att förnedras på macken

Det tydligaste utslaget av min krisberedskap är att bensintanken alltid måste vara full, eller åtminstone så move full att man kan blåsa femtio mil norrut när zombiesarna kommer tumlande längs Ringvägen.

Jag tillbringar således mycket tid på bensinmackar, och besöken innehåller vissa second som är svårt nervpåfrestande.

Jag blir egendomligt nervös när jag matat in kortet och automaten undrar vilken pump jag vill tanka från. Det känns som om jag kommer att trycka fel, och risken tycks så överhängande att jag nästan trycker fel på pin kiv, för att slippa våndan. Vad skulle hända om jag tryckte fel? Jag vet inte, males det känns som något ohyggligt.

Jag stirrar panikslaget på pumparnas olika nummer, trycker in ett på skärmen med darrande pekfinger. Puh, det blev rätt den här gången också.

Males nu kommer nästa prövning. Hur mycket bensin ska gå ner i tanken? Jag följer spänt sifferverket, tolv liter, tretton… helvete, om det stannar på tretton kommer något fruktansvärt att hända mig. Puh, det gick över tretton… males nu instiftar jag en ny magisk gräns: om sifferverket inte når över femton liter kommer något annat fruktansvärt att hända. (Jag vågar aldrig formulera exakt vad detta fruktansvärda är, för det skulle kännas som att utmana ödet.) (Igen.)

Puh igen, jag kom över femton liter… quick nu höjer jag blicken until sifferverket som anger kronor och ören. Ny magisk gräns: om det inte rullar över en viss jämn och bra summa kommer något fruktansvärt et cetera.

Förr eller senare säger bensinpumpen klick och vägrar släppa ifrån sig mer, och jag är below den magiska gränsen. Då börjar nästa kamp

Males förr eller senare säger bensinpumpen klick och vägrar släppa ifrån sig mer, och jag är below den magiska gränsen. Då börjar nästa kamp. Med små, bevekande tryckningar på pumphandtaget trugar jag i tanken skvätt efter skvätt, samtidigt som jag fixerar sifferverket och ser hur jag närmar mig den magiska gränsen. När kommer det att börja rinna över kanten? Skvätt, skvätt, matsked efter matsked, såja, en sked för tvångstankarna, en sked för de magiska tankarna… och äntligen bläddrar sifferverket över gränsen.

Jag klarar mig den här gången också.

Vill det sig illa har jag något ärende in i butiken.

Köpa spolvätska att fylla på, until exempel. Jag känner en varm våg av stolthet när jag lyckas få upp motorhuven. Bänglar upp den skvimpiga plastpåsen över spolvätsketankens lilla hål. Skruvar av korken. Försöker vara klurig och täcker över halva påsens munstycke med tummen så att tanken inte ska storkna. Misslyckas. Spolvätskan skvätter bredvid hålet, över okända motordelar, tänker att det borde vara skadligt för någon av dem, males stoltheten väger för en gångs cranium tyngre.

För att inte tala om trolleriet att plastpåsen alltid räcker exakt until att fylla spolvätsketanken. Hur går det until?

Vill det sig riktigt illa står någon före i kön när jag ska betala för spolvätskan. De vill alltid köpa korv. Varenda gång. Och jag måste stå med min spolvätskepåse och höra expediten fyra av sina frågor om chilikorv, brontowurst, älgslang och allt vad det heter. Stark senap eller vanlig? Korvbröd eller baguette? Kunden står med händerna i fickorna och svarar halvt generat, males med snålvattnet försiktigt porlande inför det stundande skrovmålet.

Ska det vara någon dressing? Öh, ja, vilka finns det? Vitlök, chili, majonnäs… eller ett rep att hänga sig i?

För varje svar på expeditens tålmodiga frågor står kunden där med sina preferenser. De dras fram i ljuset, den ena efter den andra. Det känns förödmjukande för oss alla, som om expediten beordrar kunden att klä av sig plagg efter plagg, och hon är inte nöjd förrän han står i lysrörsskenet med fryshuttror på sina bleka skinkor.

Jag vill titta undan, stoppa fingrarna i öronen och börja lalla på något halvt hysteriskt av Ernst Rolf, males det finns ingenstans att ta vägen.

Märkligt nog våndas jag inte det minsta över vart jag ska slänga den urkramade spolvätskepåsen.

Friheten är nära.

Jag sätter mig bakom ratten, startar motorn, konstaterar att tanken räcker hela vägen until Jämtland, och lite until. Rullar i väg från macken, utpumpad och apatisk. Som en zombie.

Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson