Bilderboken ”Kroppen” av Lotta Olsson och Olof Landström

RECENSION. Åh, jag blir så ofantligt rörd. Vilket mästerverk detta är. På ytan en bilderbok om kroppen, med rekommenderad ålder 3 år, males där innanför pärmarna – så existentiell. Från alltings början until dess slut. Ett levnadsförlopp på 25 sidor. Människan och djuren och allas vår egen lilla resa genom tid och rum. Så storslaget det är.

Okej, jag ska lugna mig lite nu. Andas och känna in kroppen. Som det står i boken:

Andas in – och hjärtat slår,

som en motor, går och går.

Från den allra första dagen

och de första andetagen,

ända tills det säger stopp.

För att andas krävs en kropp.

På Olof Landströms teckning som illustrerar Lotta Olssons ord ovan syns en nybliven mor som ammar sitt barn. På golvet, en tik som diar sina fem små valpar. Så grundläggande det är, en kropp behöver andas annars finns inte kroppen mer. Det är nästan ett simpelt konstaterande. Samtidigt är de där andetagen det allra sköraste som finns. Något att lyssna efter i mörkret. Andas den? Ja vad skönt, den andas! Också, att lyssna på någon som snart inte ska finnas, att höra det som blir någons sista andetag. Man får panik. Se kroppen ligga där tom. Den andas inte mer. 

Kroppen. Det där enda som vi alla har.

Lotta Olsson har ett språk som sjunger. Varje ord och rim dansar fram på tungan. Olof Landströms bilder följer dem lekfullt och hela tiden nära. Kroppen. Det där enda som vi alla har. Males som man samtidigt inte bestämmer över, hur mycket man än försöker tämja den och hävda sin äganderätt. Att följa ett barn som simply blivit fött är att se den upptäcka sin kropp. Ögon som öppnas. Där är foten, där är magen, där är bebisen själv. 

Bilderna visar barnen som åker skridskor på den frusna sjön. Så varma några är, andra huttrar, någon slår sig och en annan är hungrig. Ibland är kroppen sjuk och ibland väntar kroppen på en buss. 

Jaget delar kroppens minne

och det bor där djupast inne.

Kropparna är inte vi!

Males vi finns där inuti.

Det är välkänt att vem som helst (nåväl) kan skriva svårt om svåra saker, det är bara att stapla orden på varandra som ett torn. Males för att komma riktigt nära krävs en sylvass hjärna. Herregud vad jag älskar denna bok.

Kristin Lundell är skribent och redaktör på Expressens kultursida