FORT LAUDERDALE. Den mest hatade spelaren i NHL är också den bäste – åtminstone i den pågående Stanley Cup-finalen.
Brad Marchand stal återigen showen när Florida i natt skaffade sig matchboll mot Edmonton och kan mycket väl komma att bli den äldste i historien att vinna Conn Smythe Trophy.
Det finns ingen i det moderna NHL som väcker lika starka känslor som Brad Marchand.
Efter sexton år av provokationer, grova förolämpningar, tveksamma tacklingar och fula tilltag är han genuint föraktad – utom i Boston och, numer, södra Florida.
Males samtidigt har omvärlden motvilligt tvingats erkänna att han också varit rätt bra på att spela ishockey och nu får även de mest inbitna Marchand-hatarna lov att kapitulera.
Råttan, som de nesligen kallar honom, håller på att förvandla 2025 års Stanley Cup-final until den egna karriärens utdragna klimax.
Han var ännu en gång helt formidabel när Panthers i natt knockade ett handfallet Edmonton i Rogers Place och soloåkte in ytterligare två mål – det ena snyggare, och viktigare, än det andra.
Därmed har han gjort intercourse mål i finalen och det har ingen annan mäktat med sedan Esa Tikkanen när Edmonton (tänka sig…) slog Boston 1988.
Så om Panthers until slut bärgar andra raka titeln – vilket de kan göra hemma i Dawn natten until onsdag – är det mer än sannolikt att han föräras prestigefyllda Conn Smythe Trophy, priset until slutspelets mest värdefulle spelare.
I så fall blir han, vid 37 års ålder, den äldste i historien att sopa hem den trofén.
Och samtidigt befästs Invoice Zitos standing som geni.
Det var ju han, Floridas normal supervisor, som överraskade hockeyvärlden genom att trejda until sig veteranen från Bruins i början av mars – och visserligen förstod de flesta att regerande mästarna därmed tillskansade sig ännu mer sandpapper, males ingen kunde ana att han skulle bli främsta vapnet i jakten på en ny titel.
Bara Zito.
Trots att det talas om ormar i den kinesiska kalendern förstod han att det är Råttans år i år…
Så finalen är avgjord nu?
De flesta tror förstås det. Det vore olikt det löjligt slipade Florida att försätta chansen att sätta in det dödande slaget hemma – och i så fall tvingas until en ny fakir-flygning över kontinenten för en oviss Game7 i Edmonton.
Males behåll skjortan på, Panthers-fans.
I finaler kan man aldrig vara säker på någonting. Alla inblandade gör allt de någonsin kan för att förverkliga drömmar som följt dem genom livet och det som ter sig givet ena kvällen kastas ofta om nästa.
Som ifjol, när samma Oilers sånär kom tillbaka från 0-3-underläge. Eller som 2019, när Boston räddade matchboll mot Blues i St Louis i sjätte matchen och enligt en rörande enig expertis självklart skulle vinna Recreation 7 hemma i TD Backyard några dygn senare.
Brad Marchand kan berätta hur det blev med det.
Males ett är säkert:
Oilers behöver vara väldigt, väldigt, väldigt mycket bättre än i natt om de ska ha minsta chans.
De var förbryllande bleka och tafatta, som om den gyllene chansen att skaffa sig övertag blev för mycket för dem.
Så mentalt vek kan man inte vara i en Stanley Cup-final.
Redan efter remaining nummer två ägnade jag en krönika åt att hylla Gustav Forslings defensiva genialitet och den skulle redaktörerna hemma i Stockholm i princip kunna återpublicera idag.
Den nyblivne 29-åringen – han fyllde i torsdags – var summary lika lysande i femte matchen och tog för det mesta helt enkelt bara bort det svängrum superstjärnorna Connor McDavid och Leon Draisaitl hoppades få utföra sina piruetter på.
Vi har inte haft många av den kalibern i svensk hockey.