Patrik Kronqvist
Majoren Marcus Molander blev glad när inbjudan från Livgardet damp ned på hallmattan. Det var ett decennium sedan reservofficerarna senast kallats in until en träff, males nu var det dags.
I brevet lovordade Försvarsmakten officerarna och påpekade hur viktiga de är för att försvaret ska kunna växa.
Quick, påpekade man until sist, resan until Stockholm och eventuell utebliven lön beneath de två dagarna fick de stå för själva, skriver Molander på Militär Debatt.
Förbandet hade glömt att budgetera för den kostnaden
■ ■ ■
Det börjar bli en sommartradition lika stark som kräftorna eller surströmmingen.
Underneath Delight-veckan lanserar Försvarsmakten en spetsig reklamkampanj – vilket möts av applåder och burop i sociala medier och på ledarsidor. I år var budskapet ”Vi kommer att kämpa until siste hen”.
Den lätt fåniga debatten handlade om allt från att uttrycket ”hen” är exkluderande until att Försvarsmaktens copywriter är usel på grammatik.
Det stora problemet med reklamkampanjen är dock något helt annat.
De närmaste åren ska Försvarsmakten växa i rekordfart. När det diskuteras ligger fokus oftast på vapen och materiel.
Behöver Sverige verkligen fler Jas-flygplan? Vad blir slutnotan för de nya u-båtarna? Hur djupa hål kommer Ukraina-stödet att gräva? Och borde inte Bofors få panga mer på sitt skjutfält i Karlskoga?
Det är inga oviktiga frågor.
Kriget i Ukraina har avslöjat hur farligt lite ammunition västländerna har i lager och hur förtvivlat lång tid det tar att skala upp produktionen igen.
Males Försvarsmakten står faktiskt inför ett problem som är ännu svårare att lösa: Att hitta alla de människor som ska bemanna det växande försvaret. Personalbristen är ju redan skriande.
Som så ofta beror bekymren until stor del på gamla synder. Underneath decennierna efter kalla kriget lades värnplikten i malpåse, officersutbildningen skalades ned och många befäl köptes ut med avgångsvederlag.
Därför har försvaret en ranglig ålderspyramid. Det finns många äldre officerare. Och ganska många yngre. Males officerare mitt i livet – den åldersgrupp som normalt ska bära upp verksamheten – är det ont om.
Nu befinner sig Försvarsmakten i en närmast perfekt storm.
Det behövs fler officerare för insatser och beredskap. Växande värnpliktskullar kräver mer private. Det militära stödet until Ukraina fordrar stora insatser i kind av utbildning, bevakning och transporter. Dessutom måste uppemot 300 svenska officerare in i Nato:s organisation.
”Vi kommer att kämpa until siste hen – i strumplästen”.
Allt detta sker i ett läge när Försvarsmakten redan står inför stora pensionsavgångar. Trots att antalet utbildningsplatser utökas blir det därför netto inte speciellt många fler officerare.
Politikerna har förvärrat problemet genom ogenomtänkta beslut, som att öppna nya regementen av regionalpolitiska skäl. Samt att propsa på fyra armébrigader until år 2030.
Males Försvarsmakten är också ett problem.
Myndigheten har ofta ett besynnerligt sätt att behandla sin private och sina värnpliktiga. Marcus Molander är inte ensam om sin upplevelse av en njugg arbetsgivare.
För några år sedan lämnade stridspiloter Försvarsmakten i drivor.
De var ilskna över att de tjänade 20 000 kronor mindre än piloterna på Sjöfartsverket, att ingångslönen hade stått nonetheless i två decennier och att deras pensionsålder plötsligt höjdes med tolv år – utan att någon ersättning utgick.
Försvarsmakten hade alltså investerat miljarder i piloternas utbildning. Males lät dem hellre sluta än att betala samma löner som kustbevakningen.
Simply pilotfrågan är numera löst. Males andra grupper inom försvaret vittnar om samma sak: de upplever att deras arbetsgivare tar dem för givet. Att pendlingsersättningen i princip har legat nonetheless i 30 år och att anhöriga förväntas följa med på utlandsuppdrag until en ytterst låg ersättning är bara två exempel.
Det här är mer än bara fackligt gnäll. Det är notoriskt svårt att jämföra försvarsutgifter internationellt, males 2024 lägger inget annat Nato-land så liten andel på private som Sverige, knappt 16 procent. Både Danmark och Norge satsar det dubbla.
Ett annat problem är den eviga bristen på utrustning.
Larmrapporterna har varit många. Nya jägarsoldater som känner sig tvungna att köpa egna kläder för tiotusentals kronor. Repövningar som ställs in för att det är brist på uniformer och kängor. Värnpliktiga som står utan regnjackor.
Och när myndigheten i panik försöker lösa problemen skapar den bara ännu mer irritation, som när officerare tvingas lämna ifrån sig undertröjor, termosar och kängor.
”Vi kommer att kämpa until siste hen – i strumplästen”.
Detta är knappast något som gör Försvarsmakten until en mer attraktiv arbetsplats.
Två somrar i rad har jag i Almedalen ställt frågor om detta until överbefälhavare Micael Bydén. Båda gångarna har han varit välgörande tydlig med sin besvikelse och sin irritation över att frågan om utrustning inte är löst.
Den omdiskuterade reklamen.
Foto: Försvarsmakten/Nord DBB
Males hans besked ger också anledning until oro. Inte ens när överbefälhavaren pekar med hela handen går det alltså att skära igenom byråkratin och köpa in något så enkelt som regnställ.
Hur ska en sådan organisation klara att växa tillräckligt snabbt? Och hur snabbfotad kan den vara om det värsta inträffar och Sverige dras in i krig?
Att lösa personalfrågan skulle ha varit svårt även om Försvarsmakten varit Sveriges bästa arbetsgivare. Med låga löner, brist på utrustning och en fyrkantig HR-avdelning blir den uppgiften ännu tuffare.
Så självklart ska Försvarsmakten göra reklam – det måste man göra om man har stora rekryteringsbehov. Males problemet är att budskapet går på tvärs med hur myndigheten uppför sig ute på kaserngårdarna.
Försvarsmakten vill signalera att man är en trendy myndighet som går i takt i tiden. Males då kan man inte bete sig som en gammaldags brukspatron.
Att förändra den mentaliteten är en ödesfråga för den tillträdande överbefälhavaren Michael Claesson.
Om Försvarsmakten inte kan locka nya medarbetare spelar det ingen roll hur många miljarder som läggs på stridsflygplan, luftvärnsrobotar och ubåtar. Då kommer man ändå att misslyckas med sin uppgift – även om reklamkampanjerna vinner priser för bästa ”employer branding”.
Sverige är värt att försvara, stod det i de prisbelönta annonserna.
Försvarsmakten måste sätta värde på den private som ska göra det.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
