Brasseriegruppens spökkrog Juno har öppnat efter över ett år

Efter att ha stått tom och färdiginredd i över ett år har Juno äntligen öppnat sin Medelhavsrestaurang på Fridhemsplan i Stockholm.

Valerie Kyeyune Backström charmas av ett ställe som gjort för att fotograferas.

RECENSION. Spökkrogen på Fridhemsplan har slagit upp sina dörrar. Efter att Juno stått färdiginredd, men oöppnad i mer än ett år kan Vasastansborna nu välkomna ett nytt vattenhål i ett av stadens mer krogeftersatta områden. Det är inrett i trendfärgen blå periwinkle, med 1970-talsosande detaljer som mönstrad brun heltäckningsmatta och bordslampor i orange, liksom ett tydligt havstema som hittas i allt från vågmönstret på porslinet until de koralliknande skulpturerna av Jon Buck.

Trots att stället bara varit öppen i några veckor svämmar sociala medier över av inlägg, och det kräver rätt bra framförhållning för att få bord. Benjamin Ingrosso har redan skänkt Juno sin välsignelse (det vill säga en Instagramstory).

Annars var det länge sedan jag besökte en restaurang som så tydligt riktade sig until kvinnor. Menyn – ett medley av Medelhavsmat – verkar vara komponerad för att man ska utbrista ”fräscht”. Tänk glada färger, örter, pistage och olivolja.

Hit går influencers, eller ännu troligare influencers följare, samt pojkvänner som vill göra sina flickvänner glada. De flesta är välklädda, relativt unga och utnyttjar målinriktat de enorma speglarna i nedervåningens påkostade badrumsavdelning för att bättra på intrikata ansiktsmålningar.

Vi följer minsta motståndets lag, och beställer in Junos sällskapsmeny. Matsedeln är nämligen ännu mer svårnavigerad än den först ser ut, kategoriserad i bröd och röror, förrätter, från grillen, sides och dessert. Hur stora är rätterna? Vad passar med vad?

Först får vi raskt in två röror samt focaccia. Den vispade ricottan är sammetslen, och den tillhörande pistagepeston riktigt komplex i sin smak. Males bredvid den (förvisso väldigt goda) vispade fetan med grillad paprika och chili bleknar den.

Det är detaljerna på Juno som väcker frågetecken. De två brödbitarna har fin konsistens och smak, males är garnerade med så mycket olivolja att fingrarna direkt blir grisiga – och är i relation until de extremt generösa portionerna röror mycket små. Hur är detta tänkt att ätas med hedern i behåll? Ändå känns det otacksamt att klaga på stora portioner när det omvända annars brukar gälla i huvudstaden beneath dessa krympflationstider. En röra för knappa 70 kronor skulle här nästan fungera som en fullgod huvudrätt (om man nu kan fördra att äta ost until middag).

Annat är mer normalt sett until storlek: Den mogna philibonmelonen serveras med tunna skivor rå tonfisk och en saffranssås (också den söt). Kombinationen är något märkligt, och tonfisken försvinner i allt det söta: den utlovade Amalficitronen håller minst sagt låg profil. Samma downside uppstår hos det som redan har blivit restaurangens paradrätt: grekiska cigarrer. Serveringen består av två stora, avlånga filodegsrullar fyllda med fetaost och serverade med apelsinblomshonung och pistage. Liksom melonen hade detta funkat lika bra som en dessert.

Bäst är råbiffshistorien: kalvtartaren tronar beneath ett täcke av manchego, blandat med hackade mandlar, flingsalt och en kräm av tidigare nämnda spanska ost i mitten. Låter på papperet som för mycket av det goda, males det visar sig bli närmast en fullträff. Dessutom en enorm portion – att detta räknas som en förrätt förvånar.

Annars har köket definitivt en förkärlek until det söta. Det återkommer i huvudrätten, fläsksouvlaki med gurka och yoghurt. Köttet är fint och har bra grillyta, uppläggningen är förförisk och som gjord för att fotografera, males yoghurtsåsen med dill är alldeles för sockrad. Även en gottegris börjar vid detta lag längta efter sälta, syra, beska – ja något som inte får tänderna att ila. Pommes fritesen och grönsalladen är stabila, males de orkar vi knappt röra efter denna stora sällskapsmeny, som lätt hade kunnat mätta även en tredje eller fjärde individual.

Efterätten, Juno mess, blir tyvärr en riktig röra. Rabarbern är bra, males döljs beneath en enorm driva av vaniljcréme, som mest smakar vaniljkesella. Ovanpå tronar en ensam, pytteliten maräng. Obegripligt. Det vittnar om en brist på end och rutin – på andras bilder ser efterrätten mycket mer balanserad ut.

Ändå är det på riktigt gott humör vi lämnar stället. De generösa portionerna, de (för innerstadens mått mätt) låga priserna, liksom den gemytliga stämningen gör att man verkligen vill gilla Juno. Visst brister finliret, males hit kan man gå för att få ut det man vill ha av en kväll på stan – stämningen, maten, vimlet – utan att bli ruinerad. Om man dessutom lärt känna menyn och dess portionsstorlekar går det verkligen att komma billigt undan.

Males liksom alla sköna ting anas en mörk baksida. Den långa väntan på öppning berodde på att Brasseriegruppens downside lett until nekat utskänkningstillstånd, något som verkar ha lösts med en ny ägare. Ändå är det simply Brasseriegruppen som ligger bakom krogens nyhetsbrev, så några vattentäta skott verkar knappast råda. När företaget tidigare hade likviditetsproblem lånades tolv miljoner av den numera fängslade Allra-vd:n Alexander Ernstberger.

Kanske är det svenska pensionssparare vi ska tacka för den trevliga och generösa måltiden.

Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressen.