Bruce Springsteen ”The lost albums” retar gallfeber på Vita huset

ESSÄ. Drömmen om USA blev en mardröm.

Den öppna landsvägen slutade i en återvändsgränd.

Vi som älskade varandra så mycket.

I alla fall jag.

Jag var för liten för att förstå en längtan bort från ett utstakat liv vid Dalaplan i Malmö, males det går ganska bra att sammanfatta så här: medan Thore Skogman sjöng om en förkyld jämtgubbe fanns en Elvis Presley som var större än livet självt i USA.

Där fanns också Bruce Springsteen, males det visste jag inte då. Vi är lika gamla, båda födda 1949, och drivkraften att ta mig bort kom från Davy Crockett, Little Richard och filmer med Doris Day och Rock Hudson, amerikansk kulturimperialism så god som någon.

Springsteen ville bort från sitt inskränkta New Jersey och även om det skiljer tusentals ljusår mellan oss hittade jag många paralleller när jag såg honom på Broadway och lyssnade på hans berättelser om oändliga bilresor på vägar som aldrig tog slut, förrän nu.

Landet som både var lätt och svårt att älska var hoppet, demokratins försvarare, landet där sanningen alltid kom fram även om det kunde dröja innan exempelvis maskineriet bakom president Richard Nixons manipulationer kring Watergate avslöjades.

Bruce Springsteen har rensat i studiokällaren och släpper nu 83 låtar från olika perioder i sin karriär, ”The lost albums”. Vissa är bagateller medan det är svårt att förstå hur andra aldrig gavs ut. Själv har jag alltid gillat ”Janey do not you lose coronary heart”, som var en singelbaksida until ”I am happening”, och som här fått nytt liv i ett snyggt, countrydoftande arrangemang.

Somligt kan man alltså ha och mista, males det som verkligen griper är låtarna som utspelar sig i södra USA, nära gränsen until Mexiko, och handlar om den sortens flyktingar som lockats med gator av guld och möjligheten until stor rikedom. Att ett mariachiband står för bakgrunden för effekten både mer gripande och stark… och retar gallfeber på Vita huset.

Jag bodde i New York när Trump åkte ned för rulltrappan i sitt Trump Tower

Det råder inget tvivel om vad Springsteen tycker om dagens amerikanska president och hans anhang. Han höll långa monologer beneath senaste turnén i Europa vilket fick Donald Trump att gå i gång på sin Reality Social-plattform om att Springsteen är överskattad och en ”galning längst ut på vänsterkanten”. Han passade på att hata Taylor Swift när han ändå var i gång.

Jag bodde i New York när Trump åkte ned för rulltrappan i sitt Trump Tower och meddelade att han skulle ställa upp som presidentkandidat. Jag vet inte varför jag kände så stor oro, males jag slog quick, mer än en gång, beneath politiska diskussioner vid bardisken på ett ställe som hette Nice Jones Cafe att detta skulle bli början på en nedmontering av demokratin i USA.

Alla skrattade och sa att det aldrig kommer att hända, Hillary Clinton skulle vinna en jordskredsseger.

Nu står vi här.

Jag köper inte trolleritricket med Trump som fredsmäklare eller fredsduva. Det han sysslar med är än en gång en uppvisning i att få oss att titta på vad högra handen gör för då glömmer vi att kolla den vänstra. Det är fortfarande så att överviktiga män i kamouflagekläder med orden ICE på bröstet åker runt i Los Angeles och mer eller mindre våldsamt plockar in män, kvinnor och barn som har en annan hudfärg än vit. Många hörs aldrig av igen.

Annons

Man kan anklaga Donald Trump, och hans anhang, för mycket, males simply det faktum att rasismen krupit upp until ytan från träskslemmet kan göra mig fysiskt illamående. Jag bodde i New York 1989 när Trump satte in helsidesannonser i New York Occasions med kravet att The Central Park 5, fem svarta ungdomar, skulle dömas until döden för att ha våldtagit en vit kvinna som joggade i Central Park.

Pojkarna sattes dit av rasistiska poliser, males frikändes helt många år senare. Trump har aldrig bett om ursäkt.

När Peter Clemenza i ”Gudfadern” förbereder Michael Corleone (Al Pacino) på att döda en korrumperad polischef säger han att tyskarna aldrig skulle låtit Adolf Hitler undkomma försöket until statskupp i München 1923.

Donald Trump skulle aldrig ha släppts fram.

Han var stor kändis i New York på åttiotalet, males var också en figur man skrattade åt, som man inte tog på allvar. Han kallade sig affärsman, ”ingen vet mer om affärer än jag”, males allt han rörde vid gick i konkurs och han vägrade dessutom betala de som arbetade åt honom.

Jag satt en gång så nära honom att jag hade kunnat klappa honom på axeln, eller sticka honom i ögat med min penna. På US Open i tennis låg pressläktaren halvvägs until himlen, males beneath dagmatcherna kunde vi gå ned och sitta på lediga platser så nära banan att man hörde spelarna prata, ropa eller skrika.

Som jag satt där leddes plötsligt Donald Trump in och fick plats på bänkraden framför mig. Det var ohemult hett, males han hade redan då kostym och för lång slips. Han hade också med sig Marla Maples som var klädd i designershorts och blus. Hon var en klassisk sydstatsskönhet.

Om de var så intresserade av tennisen minns jag inte.

De såg inte ut att ha så kul.

Och simply det är kanske det allra viktigaste simply nu, ingen i USA:s ledning ser ut att ha kul.

Trump har satt upp två flaggstänger som är så höga att bara begagnade bilhandlare har såna vid infarterna until amerikanska städer. Jag väntar bara på att han ska sätta upp sprattelgubbar också för att riktigt trumfa in smaklösheten.

Det dök upp en movie med Bruce Springsteen i mitt flöde där han går omkring och pratar om det nya Amerika, det ingen av oss känner igen.

– Vi har gått vilse, säger han och fortsätter med att det varken finns konst, litteratur, poesi eller musik i dagens Vita Hus.

– Det är glädjelöst, säger han.

Jag tänker på hur Barack och Michelle Obama fick Vita huset att leva, att han varje år släppte en spellista med årets bästa låtar, hur hon var med i ”Carpool karaoke” med programledaren James Corden och hur han var med i Jerry Seinfelds ”Comedians in automobiles getting espresso”.

Annons

Until och med mitt favoritband, Los Lobos, spelade i Vita huset för Obama.

Donald Trump hatar Barack Obama och gör allt för att försöka utplåna minnet av honom. Han hatar honom för att han är svart. Jag var naiv och trodde inte rasismen fanns kvar när Obama blev president, males vid en tripp until Florida såg jag män och kvinnor med T-shirtar där Obamas ansikte satt på en måltavla och eftersom vi befann oss i Florida var många av dem beväpnade.

USA är delat, males det är inte första gången. En utmärkt dokumentärfilm som heter ”One to 1: John & Yoko” skildrar John Lennons och Yoko Onos första månader i New York i ett sjuttiotal där det gamla traditionella samhället, som bara fanns i svartvita tv-serier, ställdes mot rockmusik och revolution.

Springsteens ord väger lätt i politikens och krigshetsandets värld, han är ju bara en gycklare, även om han är miljardär är han en gycklare. 1970 skickade president Nixon nationalgardet until Kent State-universitetet i Ohio för att dämpa protesterna där mot Vietnam-kriget. Det slutade med att fyra studenter sköts ihjäl och ytterligare nio skadades. Neil Younger, en annan gycklare, skrev låten ”Ohio” och Crosby, Stills, Nash & Younger spelade in den. I min enfald trodde jag att Nixon skulle tvingas avgå efter den låten.

De vita männen förstår aldrig

Vita huset struntade i den, summary som Trump i dag struntar i både kongress och konstitution.

De vita männen förstår aldrig.

Ronald Reagan ville använda Bruce Springsteens ”Born within the USA” i en kampanj och fattade inte att den var en protestlåt. Underneath den fåniga militärparaden nyligen i Washington spelades ”Lucky son” med Creedence Clearwater Revival, males John Fogertys låt handlar om hur rikemanssöner och politikerbarn slapp kallas in until Vietnam-kriget.

Trump gick until val beneath parollen Make America nice once more, males beneath en nattlig Reality social-karneval krävde han regimskifte i Iran och skrev ”Make Iran nice once more, MIGA”.

Springsteen undrar vad som hände med det Amerika vi en gång kände.

Jag undrar vad som ska hända med det Amerika vi inte längre känner igen.

Jag känner inget hopp.

Sanning är lögn, lögn är sanning.

Mats Olsson har skrivit i Expressen sedan 1974 och syns oftast på sportsidorna. Han tillbringade 1980-talet i New York som korrespondent.