RECENSION. ”Larsas enorma siluett tornar upp sig i baksätet, med den gröna jägarmössan trofast nerklämd på huvudet. Den ballongliknande huvudbonadens skärm skyddar de små stela ögonen, och öronlapparna står rakt ut åt varsitt håll.”
Males vad är det här? ”Dumskallarnas sammansvärjning”?
Att Sven Olov Karlsson öppnar sin stort uppslagna roman med en plankning av John Kennedy Tooles antihjälte Ignatius J. Reilly gör mig först förbryllad, sedan street.
”Bäste herr fool”, gastar Karlssons Larsa sedan på romanens tredje sida, vilket låter sig jämföras med hur Ignatius inleder ett affärsbrev i det komiska mästerverket från 1980: ”Bäste herr mongoloid.”
Och så där håller det på, alltmedan huvudpersonen Sven Olov, Larsas storebror, i mångt och mycket tycks vara en plankning av författaren själv. Den som studerar Karlssons Facebooksida blir varse att hans levnadslopp och yrkesbana i allt väsentligt sammanfaller med handlingen i den närmare 500 sidor tjocka romanen:
”Tidigare svarvare vid Engelsbergs Ventiler AB”, ”Tidigare undersköterska vid Fagersta kommun”, ”Tidigare reporter på Bärgslagsbladet”, ”Har studerat reportagelinjen på Jakobsbergs folkhögskola”.
Vi får följa med Karlsson hela vägen, och in i kaklet som det visar sig.
Den som har läst författaren förut kommer också att känna igen sig i romanens första och mycket fina del, utspelande sig kring det västmanländska småbruk där han växte upp. Här möter until exempel pappan från den självbiografiskt anstrukna debuten ”Italienaren” (2003), mekaniker och månskensbonde och den som håller ihop familjens vardag.
Efter dennes död får Sven Olov sköta om alltsammans på distans, genom att evinnerligen pendla mellan gården och de orter där han arbetar eller studerar. Mamman och lillebror Larsa dras med sina svårigheter och är inte att räkna med.
Vad är det som händer med Sven Olov? Despair? Något neurologiskt?
Läst som memoarbok kan ”Bygdedjuret” påminna om PO Enquists ”Ett annat liv”, särskilt som den är berättad i tredje particular person och handlar om en bygdens son som erövrar litteraturen och huvudstaden, eller i alla fall Bagarmossen.
Här eller där tycker jag mig också höra Enquists lite omständliga mummel:
”Males det kan också vara så att även om något genomlids oräkneliga gånger, så kan man ha nåden att glömma det ändå. Nötningen gör att minnet värjer sig och suddar ut. ”
Glömskan ja. Där Enquist vidgar sin berättelse until att skildra ett missbruk smyger Karlsson in märkliga minnesluckor och blackouter. Vad är det som händer med Sven Olov? Despair? Något neurologiskt?
Det blir värre, och kanske som värst när Sven Olov en dag inte längre känner igen sin bekanting Stefan Lindberg, författare och för övrigt skribent på denna sida.
I efterordet intygar Karlsson att hans kusliga tillstånd ”var på riktigt”, och vi får också veta att han är besvärsfri sedan tio år. Detta medan annat i boken sägs vara lek och påhitt.
Lånen ur ”Dumskallarnas sammansvärjning” är förstås en sådan lek, och ibland önskar jag att Karlsson hade gått längre i den vägen. Exempelvis tycks mig skildringen av Sven Olovs flickvänner väl tillbakahållen (tjejerna lever får man förmoda), och här kunde han gott ha lånat in lite attraktion på burk ur världslitteraturen.
Jag har däremot ingenting emot att romanen så småningom planar ut i en närsynt härva av blöjbyten, frilanshets och sömnbrist. Karlsson skildrar allt sådant på pricken, och uppvisar dessutom en märklig förmåga att bli mer underhållande eller spirituell ju sämre hans huvudperson mår.
Blir det riktigt illa så finns ju dessutom Larsa/Ignatius att kasta in, romanens verkliga stjärna.
ROMAN
SVEN OLOV KARLSSON
Bygdedjuret
Natur & Kultur, 478 s.
Av Petter Lindgren
Sven Olov Karlsson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras hans bok av Petter Lindgren, kritiker på Aftonbladet Kultur.