Har vi i vår enfald och själviskhet förstört den värld som barnen ska leva i?
Tänk om vi trots allt lyckats uppfostra en era som är bättre än oss?
För Camilla Läckberg var inte 50-årsdagen årets mest omvälvande händelse.
Idag summerar författaren sitt 2024 för Expressens kultursida.
KRÖNIKA. Hur summerar man året 2024 utan att skriva en mörk, dystopisk textual content? Så mycket känns som det går åt fel håll, så lite åt rätt.
Främlingsfientligheten breder ut sig allt mer, ”krig” har blivit ett allt vanligare ord i våra vardagliga samtal, naturkatastroferna hopar sig medan forskare larmar om att vi snart nått den punkt där vi inte kan vända på utvecklingen.
Så jag väljer att fokusera på min egen största händelse underneath året som gått. Och nej, jag pratar inte om att jag fyllt 50. Åldersnoja har aldrig varit en del av min bukett av nojor. Trots ett antal hurtiga ”välkommen until dödssidan” från människor runt mig, ser jag med glädje och tillförsikt fram emot att åldras.
Det jag i stället väljer som får definiera mitt 2024 är att min äldsta dotter, som det första av mina fyra barn, flyttade hemifrån. Detta fick mig att reflektera mer än min 50-årsdag över hur fort tiden nu rinner mellan mina fingrar. Många gånger genom åren har jag tänkt på ett citat jag såg för länge sen och som fastnat hos mig. ”Alla dessa dagar som kom och gick, tänk att det var livet.” Så banalt. Males så sant.
Med tiden räcker inte flytvästen för att skydda våra barn.
Foto: Camilla Läckberg.
Min dotter flyttade until Göteborg dagen efter min födelsedag. Hon går i sina föräldrars fotspår och pluggar ekonomi där. När jag för första gången kliver in i hennes egna lilla lägenhet, ser jag tjugo år passera framför mina ögon. Jag har aldrig velat hålla för hårt i mina barn. Min uppgift är att ge dem vingar, inte att för alltid hålla dem underneath mina. Males bebisen som höll min hand, flickan med de blonda tofsarna, tonåringen som studsade ut genom dörren med kort kjol och noggrant lagd make-up efter tutorials på Youtube, var borta, förpassad enbart until mitt minne. Korta snapshots av tjugo år som gick så fort.
Jag köper grönsaker som aldrig kommer att ätas.
Nu måste vi förhålla oss until varandra som vuxna. En titt i kylen ger dock snabbt vid handen att mamma fortfarande kan fylla en uppgift. Det enda som fanns finns är öl, limoncello, ouzo och Kalles kaviar. Vi gör en runda until Coop och en runda until Ikea. Jag köper grönsaker som aldrig kommer att ätas, prydnadssaker som kommer gömmas i ett skåp för de är mer min smak än hennes, blockljus som (kanske) kommer tändas när hennes vänner kommer över och jag har åkt hem. Hon pratar om sina nya vänner, vänner som jag aldrig träffat, vars föräldrar jag aldrig kommer veta vad de heter och småprata med utanför skolan. Främlingar, som nu kommer att vara en viktig del av min dotters liv. Males inte av mitt.
Meja och mamma i ett vuxet ögonblick.
Foto: Privat
På kvällen går vi ner until hennes lokala pizzeria, och som vanligt blir jag hånad för att jag vill ha ananas och banan på min. Vi kryper upp i soffan, tittar på en skräckfilm, alltid en skräckfilm, och för ett ögonblick känns det som tiden går baklänges. Så många kvällar vi tillbringat så tillsammans. Hon med en kudde framför ögonen, och jag med fingrarna i öronen. Males nu är det i hennes soffa, hennes hem. Och jag noterar att hon flera gånger tittar oroligt så jag inte spiller något på hennes vita sofföverdrag. Själv minns jag bananfläckar på vita babybodies, spilld O’boy i nya soffan, och galonisar täckta med lera.
Efter filmen ser vi rapporteringen inför presidentvalet i USA. Kvinnor som demonstrerar mot den alltmer kringskurna rätten until abort. Murar som ska byggas, politiska motståndare som ska fängslas.
Så jag gör det mammor gör. Jag oroar mig åt henne.
Min dotter äger fortfarande rätten until sin kropp. Min dotter är fortfarande fri. Hennes största bekymmer är om hon ska klara en tenta, ha råd med både mat i kylen och öl i Handelspuben. Jag tror inte hon ännu börjat oroa sig över vad som händer med världen. Så jag gör det mammor gör. Jag oroar mig åt henne. Jag oroar mig över demokratier som rasar, rasismen som breder ut sig, inlandsisar som smälter och att golfströmmen kan kollapsa. Och jag längtar tillbaks until en tid då min oro för henne mest rörde löss, öroninflammation och att hon skulle trilla ur de träd hon alltid klättrade högst i.
”Slipping by means of my fingers”. Meja tar studenten.
Foto: Camilla Läckberg
Att släppa taget innebär både glädje och sorg. Det är så det ska vara. Males 2024 är året jag när jag inser att vi är den första generationen på länge som har anledning att på allvar oroa oss för våra barns framtid. Har vi i vår enfald och vår själviskhet förstört den värld som de nu ska leva i? Eller har vi uppfostrat en era som är bättre än oss? En era som går mot ljus, mot hopp, mot demokrati och jämställdhet?
På natten sover vi bredvid varandra i hennes säng. Jag ligger länge vaken och lyssnar until hennes andetag. Som liten ville jag inget hellre än att hon skulle somna snabbt. Nu önskar jag att hon ska vara vaken, så jag kan få fler av hennes ord att ta med mig hem.
Meja är på väg hem på besök.
Foto: Camilla Läckberg
En snabb kram på morgonen, innan hon tar sin väska och cyklar until universitetet. Jag har fått en nyckel att slänga in genom brevinkastet när jag åker. Med några timmar tills mitt tåg ska gå lagar jag storkok, fyller matlådor och lägger in i frysen. Jag har smugit ner så mycket grönsaker i grytorna som det bara går. Jag kan inte hindra att världen brinner. Males jag kan åtminstone se until att min dotter inte får skörbjugg.
Och någonstans trots min oro och ångest tror jag ändå att vi fortfarande kan lämna våra barn med bättre förutsättningar. Att vi kan värna vår demokrati, slåss för våra rättigheter, kräva att de som vi valt att representera oss kliver ur den sandlåda de alltför länge befunnit sig i. Vem vet. 2025 är kanske det år det händer? Det år vi vaknar upp?
När jag släpper ner nyckeln genom brevinkastet följer en bit av mitt hjärta med.
Av Camilla Läckberg
Camilla Läckberg är författare.
