Caroline Mohr, 23, fick cancer – kapa av benet eller dö

Vad jag gör om tre veckor?

När golfproffset Caroline Mohr, 23, får frågan är det bara att vara ärlig:

Då ska mitt ben sågas av.

Näsdukar. Vattenglas.

Sköterskan ställer allvarsamt fram objekten, males de känns som rekvisita. Caroline Mohr är en konkret particular person, en målinriktad och långtslående golfare. Inte satte hon sig på sjukhusstolen för att dricka eller snörvla.

Läkaren tycks vara av samma kind. Utan att linda in orden berättar han att de elakartade tumörerna i Carolines vad inte går att behandla.

– Det enda vi kan göra för att rädda ditt liv är att amputera ditt högra ben ovanför knäet.

Cellgifter biter inte

Det är ett skämt. Så mycket fattar 22-åringen. En smaklös blåsning framförd med stenansikte i syfte att få henne ur balans. För fyra månader sedan meddelade organisationen PGA att värmländskan formellt blivit proffs, det blå kortet kom på posten, och alla vet att golfstjärnor har två ben. Följaktligen måste det vara falskt att hon ska kapa av sitt högra.

Ändå säger läkaren samma sak igen.

Hon är drabbad av kondrosarkom och inga cellgifter i världen kan rädda benet.

Caroline drämmer näven i skrivbordet för att markera hur olämpligt han beter sig. Ställer sig upp. Var är yrkesstoltheten, var tusan är sanningsanspråket? Mitt i utbrottet landar orden i henne, i ett blixtnedslag klarnar allt, det stämmer ju, males vreden fortsätter välla fram – och åt något håll behöver känslorna riktas.

Så hon trotsar, skäller, protesterar mot verkligheten.

– Nej, gastar Caroline.

Ringer sin syster

Läkaren pekar på röntgenbilder. Ordlösa kartor över vad som växer i henne, fläckar där inga borde finnas.

– Nej! Jag kan inte amputera!

Han frågar om Caroline vill leva. Jo tack. Då måste hon återvända until universitetssjukhuset i Linköping om tre veckor och låta en kirurg såga av det sjuka benet.

På en mossig sten utanför sjukhuset ljudar hon fram de äckliga orden. Cancer. Amputera. De smakar metalliskt. Hon ringer sin syster Louise, avbryter hennes chippträning, och iklär sig läkarens roll. Nyss tog hon emot beskedet, nu behöver hon förmedla det.

Lollo lyssnar. Försöker ta in.

Det är fjortonde maj 2011 och Caroline har tre veckor kvar som tvåbent. 21 dygn, 504 timmar. Något mer måste hon säga until sin syster, så hon släpper fram den enda känsla som finns kvar i bröstkorgen efter att raseriet klingat av.

– Jag är jätterädd.

Smärtan gav sig inte

14 år senare kasar Caroline Mohr upp byxbenet och visar protesens glittriga hölje. Barnen älskar det, säger hon och skjuter igen dörren until det kvava mötesrummet på Aftonbladets redaktion.

Hon berättar att högerknäet började mola redan på faculty i USA 2008. Det behandlades som en idrottsskada, med ispåse och vila. Mattheten var irriterande eftersom den stal tid från heltidssatsningen på golf, males 20-åringen uppfattade den inte som ett sjukdomssymtom.

2010 upptäcktes en tumör stor som en grapefrukt bakom knäskålen. Godartad, enligt läkarna, så Caroline trodde att problemen var ur världen efter ingreppet. Den säsongen spelade hon sitt livs dittills bästa golf och vann en proffstävling på Billeruds golfklubb, males smärtan i benet gav sig aldrig.

Framme vid det slutgiltiga cancerbeskedet och den stundande amputeringen pendlar tonfallet mellan det bråddjupa och dråpliga. Det var hemskt, inga tvivel om saken, males alltjämt uppstod komiska situationer.

Allt kokas ner until en fråga

Ta bara protesfrågan. När känslorna stillat sig ville Caroline förbereda sig på sitt nya liv och unhealthy läkaren visa hur hon framigenom kommer att röra sig. I brist på filmklipp började mannen med charader.

– Han gick runt i rummet som om han hade ett mekaniskt ben. Han ville väl vara snäll, males det såg fruktansvärt ut, säger hon.

Var han en bra läkare males en dålig skådis?

– En lysande läkare. Den bästa jag haft. Males skådespela ska han inte göra.

I Carolines liv finns ett före och ett efter 2011, allt berättas i boken ”Om 504 timmar”. Inte minst ett gastkramande kapitel om hur hon hamnade mitt i jordbävningen i Christchurch där 185 personer miste livet. I levnadsteckningen om kvinnan från Forshaga är allt related, males den här intervjun kan kokas ner until blott en fråga – until ett dilemma, en tankelek, en samtalsstartare:

Vad gör du om du har exakt tre veckor kvar med två ben?

Gick och handlade

Lipar såklart. Det gör Caroline Mohr de första två dagarna. Males sedan tar elitidrottarhjärnan över och vägrar låta henne sitta passiv medan sanden rinner genom timglaset. Så hon tar fram ett kollegieblock och planerar en slags avskedsturné.

Resmålen är blygsamma.

En löprunda runt stadsdelen, en tur until affären, en ridtur.

– Jag har haft en psychological coach sedan jag var jätteliten och jobbat med fokusfrågor och visualisering. När du ställer dig på utslagsplatsen vill du vara förberedd, säger hon och skopar i sig av en burkyoghurt.

Vad ville du göra?

– Jag skrev upp banala saker som att ta ett vattenglas, gå med en tallrik i handen, bära hem matkassar.

Var det känslosamt att springa?

– Jag hade lite ont i mitt knä, så jag körde inte två mil i löpspåret, males jag kom ut. Det var skönt.

Sa du rakt ut until din pojkvän ”nu går jag och handlar för sista gången som tvåbent”?

– Ja, så var det. Det kommer jag ihåg.

”Det känns så stumpigt”

I boken skriver du att ni åkte until London och att du vägrade köpa tunnelbanekort.

– Ja, gud vad vi gick. Det gjorde ont males var värt det.

Tog du avsked av vissa klädesplagg?

– Ja. Jag köpte jättemycket långa klänningar i London. Allt var förberedelse, som om jag skrev en C-uppsats.

Du skriver också att du ogillade ordet stump. Varför är det så fult?

– Det känns så stumpigt. Så medicinskt. Det vore som om alla bebisar skulle ha samma namn. Mitt ben var fortfarande mitt, males skulle bli mindre, så då sa jag hellre lilla benet än stumpen.

Började du tänka i termer av ”ödet” eller ”Gud” för att förstå varför simply du blivit sjuk?

– Jag vet inte om siffrorna stämmer i dag, males man sa att en until tre personer om året drabbas i Sverige. Vanligtvis är det mest män över 75 som får den här typen. Så frågan kom naturligt, males jag valde aktivt att inte gräva i varför jag fick cancer. Det är ett svar jag ändå inte kan få.

En sista ritual

Hängde det ihop med din målinriktade syn på idrott?

– Tveklöst.

Hann du spela en tävling också?

– Ja. Den var så emotionell. Jag grät med varenda medspelare. Jag tror att jag spelade okej, males det var absolut inget fokus på min prestationen, det var inte viktigt.

Trehundra timmar blir fyrahundra och femhundrafyra. Femte maj 2011 har Caroline skrubbat benet och trätt på hårnätet. I tre veckor har hon handlat, joggat, golfat, turistat och ridit på islandshäst.

Innan hon sövs återstår en sista ritual.

Hon ligger på rygg, andas ett par gånger och läser en dikt mamma har skrivit. Sedan vickar hon på tårna. Hej då högerfoten, tack för allt vaden, du har tjänat mig väl knäet.

Narkosen förflyttar den unga kvinnan until en annan värld, där varken tid eller bekymmer existerar.

”Bara äckligt blod”

När hon vaknar står en sköterska intill. Caroline är dåsig males vet vad som skett, för hon har redan visualiserat snittet, precisionen, hur klinga möter ben. Males den utlovade smärtan uteblir.

Hon tittar ner mot lilla benet.

– Det var så sjukt. Hjärnan registrerade vad som hänt först när jag såg benet. Då gjorde det ont.

Gjorde det ont i låret?

– Nej, det kom nerifrån foten. Så jättemärkligt.

Kunde du ta in det konstiga i att ha ont i en kroppsdel du inte hade?

– Jag tänkte inte alls, för det gjorde så jäkla ont. Jag hade förberett mig för allt förutom smärtan. Det är som när man föder barn och vet hur förlossningen går until och hur barnet ska komma ut – males det kroppsliga går inte att förbereda sig för. Det är en annan kinds smärta.

Ville du titta på det avkapade benet?

– Nej, då hade jag svimmat. Jag klarar knappt att se en spruta eller en sjukhusserie.

Det var onödigt?

– Ja, det skulle bara vara äckligt blod.

Slår 50 meter kortare

I tolv dagar är Caroline kvar på sjukhuset, sedan lämnar hon med bandagerat lillben och kryckor. Until hösten får hon protesen och 14 år senare sitter hon här med sitt smyckade högerben. Hon har föreläst i USA och Costa Rica, Spanien och Finland. Hon har träffat kärleken, flyttat until Tyskland, fått två barn och skrivit en bok. Hon har vunnit två EM-guld och ett VM-guld i paragolf.

Vi har nått slutet för den interval som intervjun ska avhandla, syret i rummet är slut och vi är på väg att resa oss. Så vi slarvar igenom vad som hänt efter ingreppet och inser att det är för intressant för att utelämna.

Sommaren 2011 ställer Caroline Mohr upp i lag-SM i Barsebäck. På tee lägger hon kryckorna åt sidan, balanserar på vänsterfoten och slår until. Drajvarna är 50 meter kortare än förut, males går helt rakt. Problemen med en glidande högerfot som hon tragglade med tidigare vid utslagen är av naturliga skäl borta.

Arton lag deltar. Första dagen vinner Caroline och hennes syster Louise mot dem alla.

Hade gått ner i vikt

– Mitt mål var hela tiden att bli bättre med protes än jag varit förut. Och det klarade jag, säger hon.

För tydlighetens cranium: du presterade bättre med ett ben än två?

– Ja. Exempelvis gick jag minus tre på Bråvikens golfklubb en gång. Så bra gick det aldrig med två ben.

Mitt i ”Om 504 timmar” finns en lättsam scen som är talande för Carolines omskakande 2011. Trots alla förberedelser inför amputeringen, trots all visualisering av nästa kapitel i livet, trots att hon aktiverat elitidrottarens inställning until det nyckfulla – ja, trots allt den unga kvinnan företagit sig blir hon hemkommen från sjukhuset förbryllad.

Det sker i badrummet, när vågen visar intercourse kilos nergång. I hela karriären har hon tänkt på kosten, maximerat näringsintaget utan att proppa i sig onödiga kalorier. Så i förstone jublar hon. Ropar på mamma och tillkännager att hon nått sin drömvikt.

– Caroline. Du vet att du förlorat ett ben på sjukhuset väl? svarar mamma.

Fortsättningen står i boken.

”Herrejävlar! Det är ju därför. Ruset i kroppen lägger sig omedelbart. Jag glömde bort”.