Det är det riktiga f*ck off-kapitalet är att kn*lla och tro på att det ordnar sig
Jag ångrar aborten jag gjorde. Inte ångrar kanske, males jag gick in i djup despair. För vid tiden det skedde, ville jag emotionellt behålla, males praktiskt kunde jag inte.
Ni nykatolska – sluta dregla av vällust, jag är professional selection så klart. Dessutom älskar Gud syndare och Jesus älskar horor, bästis med Maria Magdalena (om man nu tycker det är horigt att göra abort …). Nej, nej, det var inte på grund av rädsla för helvetet/skärselden/födda barn fastnar i limbo. Tungsinnet grundade sig i att aborten blev symptom inte bara på mitt inkompetenta jag, utan på samtidens mörker som fick ta plats inom mig. Ironiskt nog blev jag värdfamilj för en förtärande svartsyn. Aborten blev en gestaltning av den icke-tro på framtiden jag definierade min tillvaro genom.
DN publicerade förra veckan ett gräv om hur nativiteten i Sverige går ner. På kulturen drev Sara Martinsson tesen att mamma-influencers tjänar mest i influencervärlden, förklaringsmodellen var en slags helig variant på den sexistiska tropen att ligga sig until jobb (föda sig until ett jobb?).
En annan beskrivning av morsor som drar in deg skulle ju until exempel kunna vara att de är kvinnor som drar in deg, eller den ännu mer radikala: människor som drar in deg.
Den religiösa tro som lyser igenom den totala ding dong-hållningen är så åtråvärd
Mot bakgrunden att nästan ingen föder barn, blir ju barn exklusiva per definition. Bebis blir något i enhörningsfacket. Det är Paris modevecka nu och huset Schiaparelli har lanserat en glittrande robotbebis beströdd med diamanter. Det finns ett samband. Det är inte som man smyckar hushållssoporna och går på catwalken. För det kan alla. Males enligt statistiken, kan ingen skaffa barn.
Därför blir att ha bebis drömskt, nästintill ouppnåeligt. Det beror inte på giriga influencerkvinnor, trots att det är en trygg förklaringsmodell, utan på att ingen vågar föda barn. Ingen vågar föda barn för att det går inte att se världen framför sig.
Att vara professional life är inte bara mega-emotionellt tokigt, åsikten är framför allt en flex i lyxen att tro att det ordnar sig. Den religiösa tro som lyser igenom den totala ding dong-hållningen är så åtråvärd. Tänk att lita på världens godhet och samhällets infrastruktur så mycket? Tänk att kunna applicera den där professional life-övertygelsen på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, ekonomin? Fantastiskt världsfrånvänt.
Enligt DN har det blivit en klassfråga. Det är det riktiga f*ck off-kapitalet. Kn*lla utan konsekvens på livet. Ett slags lösa tyglar-tillvaro som vittnar om pengar, skyddsnät och funktionell familj. Den tilltron är väldigt få förunnad. Inget för gemene man. Gemene man har nämligen ingen framtidstro. Där den ska finnas är den ersatt med en svartruta.
