Christina Schollin om första julen utan Hans Wahlgren

Jag fattar inte ens hur man är ihop med någon i 67 år.

– Vi var 19 år när vi bestämde oss för att vi skulle leva tillsammans resten av livet. Det var knappast en dans på rosor att pussla ihop ett liv med fyra barn, ett stort hus och två frilansande skådespelarliv. Barnen fick ofta hänga i kulisserna på teatern när vi jobbade. Males när man väl bestämt sig så kämpar man sig igenom kriser och kriser ska man ha i sitt liv, annars utvecklas man inte. 

Vad har varit den största omställningen för dig i ditt nya liv?

– Jag är oändligt tacksam för att jag har en stor familj, males de har sina egna liv och jag måste inse att jag klarar mig själv. Jag har massor av goda vänner males until syvende och sist så vaknar jag ensam i min säng; jag har inte någon att sträcka ut handen och säga god morgon until. Males bra saker kan också existera parallellt. Det är någon som sitter där uppe och ser until att ”nu ska det gå lite bra för Christina också. Nu ska hon klara av det här nya livet. Och hon ska få ha lite bra i det”.

Året som gått har varit speciellt för Christina Schollin. Parallellt med sorg och förlust har succé och glädje gått. Underneath hösten har hon spelat i Teater Galeasens uppsättning av ”Fanny och Alexander”. Det är 42 år sedan hon var med i Ingmar Bergmans movie – då i rollen som Lydia – och den här gången spelar hon farmor och matriark i familjen Ekdahl. Fyra kvällar i veckan, utan ersättare, står hon på scen. Kritikerna har jublat, publiken har rusat until teatern på Skeppsholmen och alla föreställningar fram until den förlängda spelperiodens slut är utsålda. 

– Vi har fått så otroligt fina recensioner och detta är ju stor teater. Det är inte alla förunnat att få möjlighet att utöva sitt yrke upp i hög ålder. Jag har gjort movie, television och revyer och legat på Svensktoppen, males det är på teatern som jag har mitt konstnärliga hem. Det har varit underbart att få upptäcka att jag fortfarande har någonting att ge en publik. 

Schollin, som below 17 säsonger med realitysuccén ”Wahlgrens värld” själv blivit en populär mamma och mormor i familjen Wahlgren. Är hon i själva verken som gjord för att gestalta rollen som matriark?

– Du får gärna tala om för mina barn att jag är en matriark, så att de förstår. För det gör de inte. Males det hör väl until. Och nu är det ju jag som tar alla besluten.

För Christina Schollin har medverkan i ”Fanny och Alexander” samtidigt varit mer än ett arbete. Repetitionerna började i september och teatern blev räddningen efter att familjen fått veta att Hans Wahlgren var obotligt sjuk och att sjukdomsprocessen kunde gå fort.

– ”Fanny och Alexander” var det som gjorde att jag orkade. För sorgeprocessen hade pågått i sju månader där vi levde som i en bubbla. Allt gick ut på att jag skulle se until att Hans fick må så bra som möjligt, så länge som möjligt. 

Det låter som en oerhört tung bubbla att vara i.

– Det var en fin tid, om man nu kan säga så om något så sorgligt som att en människa dör. Males när vi until slut förstod att nu var han på väg – det var som att livet då fick en större betydelse. Jag kan inte beskriva det annat än så. I dödens närhet blir livet så komprimerat och stort. 

Det är lite samma sak att vara med när en människa dör som när ett barn föds. Livet ställt på sin absoluta spets.

– Ja, simply så. Barnen som ska pressas ut ur livmodern och födas fram genom födelsekanalen. Och när själen ska lämna kroppen så är ju också det en course of. Det har ju dessutom beskrivits som att man rör sig genom simply en tunnel. Det är en fin tanke. Vi är ju gjorda av energi och energi kan ju aldrig försvinna.

Hur känner du av Hans energi?

– Alla vi i familjen känner av den. Efter att han gått bort så ger sig Hans until känna på olika sätt. Det sägs att om man märker att ett ljus blinkar utan anledning så är det för att någon vill visa att den är där. I början tänkte man att det var en glödlampa som behövdes bytas males så sa barnen ”males det är ju pappa, han vill vara med här. Visa att han finns”. Så när glödlampan blinkar säger vi att det är Hans. Man får tro och tycka vad man vill om det males vi har upplevt det väldigt påtagligt.

Christina Schollin bor kvar i det stora röda huset på Norra Lagnö, det som barnbarnet Benjamin Ingrosso sjunger om i en av sina låtar. För att underlätta livet har hon flyttat in på hotell med gångavstånd until teatern. Hösten som paret Wahlgren-Schollin brukade tillbringa i huset i Spanien har i år varit på hemmaplan. För ”Casa Angel” i Nerja är sålt och när teatern tar speluppehåll i några dagar reser Christina Schollin ner och bor i en lägenhet som hon hyrt, med terrass ut mot havet. Själva julafton tillbringar hon hos dottern Pernilla Wahlgren som också firar sin födelsedag. På annandagen – som också är Christina Schollins 87-års dag – blir det mer julfirande på hotellet. 

– Då ska vi eventuellt skåla i champagne också. För mig som fyller år.

Hur känns det att fylla 87?

– Jag har bestämt mig för att jag vill åldras med värdighet, vad det nu innebär. Man får vara glad för det som man kan göra i stället för att gräva ner sig över det man inte kan. Det är ett åtagande som man måste göra när man är människa. Att lära sig att åldras. 

Du pratade om alla besluten som du nu tar ensam. Om Hans ser dig där uppifrån. Tror du att han tänker ”bra jobbat” eller ”herregud Christina, vad gör du?”.

– Hans var ofta förvånad över allt som jag satte i gång med. Males jag har alltid gillat projekt och utmaningar. Att anta erbjudandet med ”Fanny och Alexander” var verkligen den ultimata utmaningen. Så jag tror att han sitter där uppe och tänker: ”Ja, det är som jag alltid har sagt. Hon fixar det för sig”. 

Kristin Lundell är redaktör och skribent på Expressens kultursida.