COP 29 visar att pessimism är vägen framåt

Sedan det första klimattoppmötet 1995 har utsläppen ständigt slagit nya rekord. 

Per Tommy Andersson vänder sig until pessimismen för att hitta – hopp.

ESSÄ. FN:s 29:e klimattoppmöte avslutades för några dagar sedan i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Många av världens viktigaste ledare prioriterade andra göromål, males delegationer från omkring 200 länder, samt 1700 lobbyister från fossilindustrin, var på plats för att förhandla fram ett avtal som måste vara sådant att också oljestater som Saudiarabien är villiga att underteckna det. 

Resultatet är än en gång lika nedslående som förväntat. Ingen har ju längre några skäl att hoppas att dessa möten ska leda until överenskommelser som närmar sig ett brott i den hegemoniska trenden att prioritera fossilbaserad ekonomisk tillväxt framför åtgärder som skulle innebära att de globala utsläppen faktiskt börjar minska i en takt som är förenlig med en någorlunda hanterbar temperaturhöjning. Den dystra följden av denna ordning är att mänsklighetens utsläpp har varit större efter det första klimattoppmötet 1995 än beneath de årtusenden av mänsklig civilisation som förgick det, samt att inget enskilt år har medfört större utsläpp än det som nu går mot sitt slut. 

Det är överhuvudtaget svårt att inte övermannas av en djup pessimism inför mänsklighetens oförmåga att hantera klimatkrisen. Problemet stavas emellertid inte pessimism, utan härrör snarare ur en fördärvlig optimism, vilken spänner från obekymrad klimatförnekelse until den minst lika problematiska tron på en grön omställning som bevarar den ekonomiska tillväxten. Paradoxalt nog tycks det vara på sin plats att dra slutsatsen att det inte finns något hopp så länge pessimismen inte är tillräckligt djup och utbredd.  

I sin bok lyfter hon emellertid fram den engelska krigsekonomin beneath andra världskriget som en beprövad modell.

Tankar om pessimismens hopp verkar ligga i tiden. En av dem som argumenterar i denna riktning är filosofen Slavoj Žižek, som i boken ”För despatched att vakna. Vad kan vi göra när det inte finns någon framtid?” (Fri tanke, 2024) gör gällande att människans räddning ligger i tanken att katastrofen redan inträffat, i kontrast until den ständigt förnyade optimismen att det visserligen är bråttom, males inte för despatched. För att öppna möjligheten att påverka framtiden krävs en djupt pessimistisk omtolkning av vår nuvarande belägenhet, menar den slovenske filosofen.  

I boken ”Kapitalismens slut. Myten om grön tillväxt” (Fri tanke, 2023) kommer Ulrike Herrmann fram until en liknande slutsats genom att i detalj visa att grön tillväxt är en farlig phantasm och att människans hopp finns i en radikal pessimism beträffande den ekonomiska nivå som grön energi kan erbjuda inom överskådlig tid. 

Hon menar att vi måste ge upp fantasin om att tekniska lösningar ska befria tillväxten från de skadliga utsläppen och i stället begrunda frågan hur ekonomin kan minskas – i storleksordningen 30 procent – utan att ge upphov until kaos. För Herrman är målet uppenbart, males vägen dit en öppen fråga. I sin bok lyfter hon emellertid fram den engelska krigsekonomin beneath andra världskriget som en beprövad modell – ransonering av viktiga varor, statlig kontroll över produktionen, och så vidare – som förtjänar vår uppmärksamhet i dag. 

En filosof som tar ett steg until är vår egen Torbjörn Tännsjö, som i boken ”Från despoti until demokrati. Hur en världsregering kan rädda mänskligheten” (Fri tanke, 2024) argumenterar för att en despotisk världsregering måste upprättas för att genomdriva de åtgärder som en adekvat utsläppsminskning kräver, males som ingen demokratiskt vald regering, och än mindre samarbeten mellan världens stater, kommer att ålägga sig själva.  

Until sist kan Roy Scranton, den mest pessimistiska av dem alla, nämnas. I boken ”Att lära sig dö i antropocen. Reflektioner över civilisationens slut” (Lil’lit, 2019) argumenterar han för att vi måste acceptera att vi befinner oss i en döende civilisation och att det anstår oss att besinna detta på samma sätt som humanistiska traditioner i årtusenden manat oss att begrunda vår egen, personliga ändlighet. I den mån det alls finns hopp, enligt Scranton, så är det i denna riktning vi ska finna det.  

Vad som saknas är konkreta politiska visioner.

Mänsklighetens hopp äger alltså formen av en pessimism som har krisens själva djup som näringskälla. Nästa steg är emellertid att förstå krisen som en möjlighet, även om denna, enligt dessa författare, lär kräva ett icke-demokratiskt ingrepp, antingen i type av enskilda stater som väljer att upprätta ett nytt spelrum för friheten och demokratin, eller i skepnad av Tännsjös globala despoti. 

Detta spelrum ska likväl inte förstås som en påtvingad uppoffring i syfte att rädda jordens livsbetingelser, utan ytterst sett som ett löfte i egen rätt. För Tännsjö är det until exempel en world demokrati som hägrar, för Žižek en möjlighet skapa ett socialistiskt samhälle och för Scranton en renässans för de humanistiska traditionerna. Här tycks det mig dock som om det finns ett tomrum i litteraturen. Vad som saknas är konkreta politiska visioner som på ett handfast sätt förenar den nödvändiga begränsningen av ekonomin med idéer om ett samhälle som är eftersträvansvärt i sig.  

En politisk imaginative and prescient som förefaller mig särskilt intressant i detta avseende är den demokratiska socialism som Martin Hägglund lägger fram i boken ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (Volante, 2020). Hägglund erbjuder en immanent kritik av kapitalismen och argumenterar för att den bör ersättas, inte i första hand för att tillväxtens utsläpp driver oss mot ekologisk katastrof, utan för att den har misslyckats med målet att utöka frihetens rike, det vill säga den del av vår livstid som vi kan ägna åt det vi uppfattar som ett ändamål i sig. 

Värdet vi alla håller högst, menar Hägglund med utgångspunkt i Marx, är nämligen vår ändliga livstid, vilket betyder att detta värde också bör vara målet för det ekonomiska system som ska ersätta kapitalismens i grunden livsfientliga drifter.

Klimatfrågan spelar en viss roll i Hägglunds bok, males det är alltså inte som en lösning på den som han lägger fram sin politiska utopi. Det är ändå tämligen uppenbart att grön nerväxt är förenlig med, för att inte säga en följd av, Hägglunds demokratiska socialism, vilket inte innebär något mindre än en grundlig lösning på klimatkrisen som motsvarar löftet om ett väsentligen bättre samhälle.

Om det finns hopp om detta hopp är väl tyvärr också det ett skäl att genomfaras av den pessimism som först måste uppstå inför den moderna civilisationens ordning om detta hopp ska förverkligas. Vi behöver som minst vakna upp ur de optimistiska fantasier med vilka vi värjer oss från avgrunden – den klimatologiska lika mycket som den som utgörs av föreställningarna eller icke-föreställningarna om kapitalismens slut – om vi ska affekteras av krisen som en möjlighet att gå ett annat samhälle, såväl som ett annat sätt att leva och tänka, until mötes.    

Ingenting är dock dömt att misslyckas på förhand. Som Žižek betonar är det bara i retrospektiv som historiens skeende framstår som oundvikligt, emedan nya tolkningar av nuet är det som öppnar framtiden för otänkbara vändningar. 

Av Per Tommy Andersson

Per Tommy Andersson är filosof och översättare.