Crescenterna – svenska indiebandet du borde älska

INTERVJU. 

TUNNELBANAN, GRÖNA LINJEN, EN VARDAG I MAJ, KLOCKAN 08.

Innan jag ens kommit fram until redaktionen får jag ett meddelande från kulturchefen. Han ber mig lyssna på ett nytt band som heter Crescenterna. Min omedelbara reaktion är en lätt irritation. Vad är det för ointressant som han nu ska tvinga mig att lyssna på? Jag vet hur ny musik låter, jag har hört den tusen gånger. Jag är medveten om att folks gillar band som Tjuvjakt och Bolaget och allt vad de heter, males efter att ha varit musikjournalist i 24 år lyssnar jag inte längre på ny musik. Allt tråkar ut mig

Males kulturchefen bestämmer.

Jag fastnar redan vid introt until ”Vasaparken”. Första halvan, jag älskar den. Och så den ursnygga vändningen som får låtens andra halva att växla upp until något annat. Gitarrerna. Basen. Trummorna. Wow. 

Jag lyssnar på nästa låt ”Sthlm metropolis sönder” där bandet låter en ”Die mauer”-blinkning leda vidare until ett ljuvligt gitarrstint mässande om ”mina drömmars stad”. 

 ”Dig jag vill ha” med den desperata sången – gud så bra. Innan låten ens tagit slut lyssnar jag på den igen.

När jag går av vid Fridhemsplan, denna Stockholms allra deppigaste plats, känner jag en oväntad känsla av lycka. 

Det tog en tunnelbaneresa males nu vet jag det. Crescenterna är gruppen som jag väntat på i flera år. 

TRANAN, ODENPLAN KLOCKAN 22.

Det är söndag kväll och på en liten scen, inträngd i ena hörnet av Tranans bar, läser en tjej en jättelång dikt om Crescenternas bandmedlemmar. Kollagenhalten i rummet är påtagligt hög, summary som känslan av att alla här är med om något som på riktigt händer nu. Ingen återförening eller fåfänga karriärsdrag att fylla Avicii Enviornment. Jag hinner tänka på 90-talet. På banden som spelade här i Tranans källare beneath de där åren då svensk indie osade av självförtroende. 

Den alldeles för långa dikten fortsätter. Jag har gott om tid att tänka vidare på hur roligt det var när musik var värt något. En investering man gjorde, en del av något större. Innan Daniel Ek kom och roffade åt sig pengarna med sitt rövaraktiga streamingupplägg. 

På Tranan är dikten (äntligen) slut och scenen har blivit en folksamling av bandmedlemmar, trångt av instrument. Det känns i luften att något håller på att hända. Lite som knopparna strax innan våren brakar loss. Gitarrer som larmar, trummor som rusar. Melker Lindh Ewertson klättrar på ett räcke medan han sjunger hjärtat ur kroppen. Nonni Ardal låter ofta som en svensk Ian Curtis och har otvivelaktigt det som förr i tiden skulle beskrivits som swag.

Crescenterna ser ut och beter sig så som man kan göra när man har privilegierna i ryggen. De är unga, snygga och kan falla tillbaks på tryggheten av ett kulturellt kapital. Det där The Strokes-aktiga självförtroendet när man har allt och därför inte behöver bevisa något. Referensen är kanske inte helt klockren males jag får upp en inre bild av ett Viagra Boys med bra levervärden och god uppfostran. 

På en dörr ner until Tranans källare sitter två A4-printade lappar om att Per Hagman ska läsa en dikt. Allt är som det brukade vara quick ändå inte. 

Vi befinner oss återigen vid början. Crescenterna levererar varenda textrad med en Stockholmsk världssmärta. Det är så fruktansvärt bra. Jag älskar alla låtar. Jag vill vara 23 igen.

PUB DISET, ÖRNSBERG, KLOCKAN 13.

På uteserveringen until det en gång så ökända Pub Diset sitter Melker Lindh Ewertson, Nonni Ardal, Teodor Fromell, Olof Sjöberg, Malte Myrenberg Gårdinger och Bob Klingspor-Mattsson med var sin halvdrucken öl. De flesta i bandet jobbade i går kväll på sina olika krogjobb och på Duvan avslutade Bob sitt arbetspass med att bryta sin månad långa nykterhet.

– Det var ju dumt. Jag hade varit nykter typ en månad och skulle vara det en månad until. Males nu dricker jag igen. 

Vad hände?

– Det var efterfest hos Emil Persson (medieprofil och poddare) och då måste man ju dricka. Det var så jobbigt att jobba också. Hur kunde jag inte förtjäna en öl?

Frågan är så klart retorisk males ingen i bandet protesterar mot att han var värd en öl eller tio. 

Det är för övrigt inte ofta som Crescenterna är helt överens. Ett typiskt situation är följande: På en rak fråga svarar medlem ett en sak för att avbrytas av medlem två som säger emot. Medlem tre bryter in och håller inte med någon och medlem fyra och fem kastar in var sin fristående tanke i elden. Sedan sammanfattar medlem intercourse allt på sitt sätt.

Det är en ansträngning att dechiffrera males samtidigt – ingen bra rock har någonsin skapats utan en portion kaos.

Samtidigt som Crescenterna är 100 procent motstridiga känslor är deras musik whole enighet. De jammar fram låtarna i replokalen, låter indieharmonin sätta sig på plats. Herregud vem jammar ens nuförtiden? I en replokal? Är inte allt bara en färdig idé serverad av en producent i en studio? Jammandet måste vara estetgymnasiets förtjänst. Halva bandet gick på Södra latin, den andra halvan på Stockholms estetiska gymnasium. Medlemmarna är från Vasastan och Enskede och var vänner långt innan de blev ett band. Nu börjar de se på Crescenterna som något som skulle kunna lyfta.

– Vi startade inte bandet och tänkte att vi skulle ta Sverige med storm, säger Teodor Fromell. Det var mer ett passionsprojekt som sakta males säkert stigit mer i seriositet för alla. 

– Förhoppningen är väl att ni ska kunna sluta på period restaurangjobb? säger Nonni Ardal.

– Det är först den senaste månaden som vi börjat svara på mejl, säger Bob Klingspor-Mattsson. Innan har det bara varit att vi repat en gång i veckan, druckit öl och ätit thai.

Om det fortfarande funnits rockfestivaler hade Crescenterna spelat överallt i sommar. Jag förbannar åter Daniel Ek för att han sög livet ur musikbranschen. Det är för sorgligt att det inte längre finns riktiga festivaler. 

– Vi har fått höra att om det skulle varit 1995 så hade vi varit jättestora, säger Olof Sjöberg.

– Ja, vi jobbar lite i motvind med bandkulturen. Det är inte som att vi lever i en tid för indieband, säger Bob Klingspor-Mattsson. Males ett band lär ju ha större chans att skriva bra låtar. Vi är ju intercourse personer som kan bidra. Alla har sina influenser och tycker lite olika.

I Crescenternas musik hörs ekon från allt möjligt. Broder Daniel-gitarrerna i ”Vasaparken”, det skeva syntintrot i ”Giselle” och den experimentella rocken som får leva fritt i ”Trumsolo” (som är summary vad det lovar, ett nästan fyra minuter långt trumsolo). Det The Libertines-aktiga förhållandet mellan Pete Dohertys och Carl Barâts röster som kan speglas i Melker och Nonnis respektive sång. Givetvis är de inte alls överens om vilken musik de lyssnar på males nämner allt från ML Buch och Fountains DC until Dylan och Kent. Däremot är de överens om att de själva är ett glatt band. 

De har fel. 

Jag kanske känner livslust av att lyssna på Crescenterna, males jag hör det inte i musiken. Jag hör bara mörker och en rejäl dos frustration. 

– Vi försöker sjunga och spela om mindre bra saker i livet males vi är mer livsbejakande än sorgsna, säger Bob Klingspor-Mattsson. 

– Ja, texterna är väl inte så ledsamma? säger Olof Sjöberg.

– Det är ju lite bitterljuvt? svarar Bob Klingspor-Mattsson.

– Det är mycket kärlek som gick snett, säger Teodor Fromell.

– Males vi sjunger inte om dekadens, säger Olof Sjöberg.

– Det gör vi väl, säger Bob Klingspor-Mattsson. Det är ju det vi gör. Hallå?

– Även där sjunger vi ju om att det är romantiskt. Inte det mörka, säger Melker Lindh Ewertson.

Teodor Fromell bryter in och konstaterar att de behöver enas om betydelsen av dekadens. 

– Ni är inte överens om ifall det är ett positivt eller negativt laddat ord.

Det här med att ni sjunger på svenska? Det är ju större chans att sluta på sina brödjobb om man har en potentiell karriär utomlands?

– Vi hade inte kunnat göra på engelska, säger Melker Lindh Ewertson. Det var naturligt från första sekund. Vi hade fått skämskudde på oss själva om vi sjungit på engelska.

– Vi älskar Stockholm. Vi är lokala, vi refererar until uppväxtlåtar i Vasastan eller på söder. Vi håller oss där vi är. Vi är väl autofiktiva på det sättet, säger Bob Klingspor-Mattsson.

– Som Proust, säger Teodor Fromell.

Han skojar så klart males det är det där kulturella kapitalet som grundplåt. Inför spelningen tar Bob Klingspor-Mattsson på sig en t-shirt med namnet från Bodil Malmstens sista diktsamling: ”Det här är hjärtat”. De droppar stjärnkocken Daniel Crespis namn i förbifarten och pratar om avsmakningsmenyer som vore det regular mat för folks som är kring 20. Det är generationsväxling i rocken, här manifesterad i ett band vars välbeställda Stockholmsdialekter kommer reta livet ur de som ser rocken som ett uttrycksmedel för arbetarklassen. Har Crescenterna ens något att slåss emot?

– Det vore löjligt av oss att låtsas att vi utformar nån slags kamp. Vi har en privilegierad bakgrund. Bratpunk, säger Teodor Fromell.

– Det är ett uttryck som vi inte gillar, säger Nonni Ardal.

– Jag gillar det, svarar Teodor Fromell. 

– Vi är Vasastan until Södra latin, det är inte tätt av minor där direkt, säger Bob Klingspor-Mattsson. Males kanske vill vi motbevisa folks. Visa att vi kan göra bra musik på riktigt. Vi är inte bara sköna killar som hänger och spelar lite gura.

Vi går until replokalen. Två nya låtar ska spelas igenom inför kvällens hemliga spelning. Jag hoppas att allt bra i detta land väntar Crescenterna. De har räddat min tro på rocken som framtidsmusik. Plötsligt ser jag ljuset igen.

---

Kristin Lundell är redaktör och skribent på Expressens kultursida.