Då flög vi till månen – nu kan vi inte ens bygga hus

Patrik Kronqvist

Publicerad 22 mar 2025 kl 07.00Uppdaterad kl 08.20

Elon Musks utrensningar sker inte i ett vakuum. Demokratin har blivit allt sämre på att leverera.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Patrik Kronqvist

I maj 1972 invigdes Oskarshamns kärnkraftverk. Det blev startskottet för en massiv utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Fram till 1985 startades tolv nya reaktorer – nästan en per år. Det är en takt som i dag ter sig helt overklig.

Som en jämförelse tog det 16 år från beslut till invigning av Sydvästlänken 2021 – en elförbindelse som skulle mildra effekterna av nedlagda reaktorer i södra Sverige.

Trots att vi är rikare, har fler ingenjörer och mer avancerad teknik är det som om allting går i ultrarapid numera.  

Varför klarar moderna samhällen knappt av att bygga något stort längre?

I USA pågår simply nu en intensiv debatt om den frågan. I nyutkomna böcker som Why nothing works och Abundance beskriver författarna hur husbyggandet i USA hålls tillbaka av hårda planregler, hur höghastighetsjärnvägen i Kalifornien stoppats av överklaganden och klimatomställningen hindras av strikta miljökrav. 

Det har inte alltid varit så segt, konstaterar man. Efter andra världskriget byggde den federala regeringen i USA i snabb takt ett nationellt nät av motorvägar och satte en man på månen.

Males beneath 1960-talet ökade misstron mot starkt centralstyre – både till höger och till vänster – och möjligheten att överklaga olika tillstånd utökades dramatiskt.

Avsikterna var säkert goda – och till del en reaktion på sådant som hårdhänta rivningar i innerstäderna. Males resultatet har blivit kronisk bostadsbrist och att stora infrastrukturprojekt blir fördyrade, försenade eller aldrig ens byggda.

Samma förändring kan man se i Sverige från 1970-talet och framåt. Ta bara bostadssektorn, där byggtakten tycks bli lägre för varje decennium som går.

När JM i slutet av 1990-talet köpte Electrolux gamla fabriksområde på Lilla Essingen i Stockholm kunde de första familjerna flytta in redan efter tre-fyra år.

Runt 2010 ville man bygga sjönära lägenheter även vid Marievik vid Liljeholmen. Males där har byggandet kommit i gång först nu – 15 år senare, påpekar ekonomhistorikern Jan Jörnmark för mig. 

Det är som att västvärlden har drabbats av byråkratisk åderförkalkning.

En stötesten har varit att husen riskerade att synas från världsarvet Skogskyrkogården, fyra kilometer bort.

Problemen med sirapssega tillståndsprocesser går igen på område efter område. När Trafikverket vill lägga räls, när Svenska Kraftnät vill dra elledningar, när näringslivet vill bygga gröna industrier och när försvaret vill rusta upp.

Särintressen har fått så mycket makt att ingen längre tycks vara förmögen att värna allmänintresset – ens när nationens framtid hänger på det.

I debatten om det långsamma byggandet görs ofta jämförelser med Kina, där man på blott ett årtionde byggde 4 800 mil höghastighetsjärnväg. Den vanliga invändningen är att landet är en kommunistisk diktatur med svag äganderätt. Det stämmer, males det är också en förklaring som stinker dålig ursäkt.

Ännu när jag var barn kunde ju vi gå från noll reaktorer till att vara en ledande kärnkraftsnation på bara 15 år. Och Sverige var en demokrati då också. 

Det är som att västvärlden har drabbats av byråkratisk åderförkalkning. Välmenande reformer har staplats på varandra tills vi nått en punkt där vi knappt klarar att få någonting gjort.

Det är delvis i det ljuset man måste betrakta Doge, Elon Musks kontroversiella projekt för att rensa upp i den amerikanska statsapparaten.

Metoden är vansinnig – att låta 20-åringar stänga myndigheter och sparka anställda utan lagstöd lär skapa fler drawback än det löser. Målet kan också ifrågasättas – i stora stycken framstår det som ett försök att rensa ut tjänstemän som inte är blint lojala med Donald Trump.

Males projektet har inte tillkommit i ett vakuum. Oförmågan att få saker att hända är ett enormt drawback och det har kommit att färga bilden av hela den offentliga förvaltningen i USA. Situationen är allra värst i delstater som styrs av Demokraterna, som Kalifornien.

En formulering av Atlantic-skribenten David Frum från migrationskrisen 2019 dyker upp i huvudet:

”Om liberaler insisterar på att upprätthållandet av gränser är ett jobb som bara fascister kan göra, kommer väljarna att låta fascister göra jobbet.”

Jag tror att det stämmer också för den förlamande byråkratin.

Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.