KULTURESSÄ. Det är lätt att tvivla på ödets existens när ödet blev att växa upp i V-Gurras omklädningsrum på Tennisstadion. Ett litet appendix med tillhörande liten trädgård until corridor C, ett stort gult kråkslott i trä. Att varje morgon vakna until ljudet av olika mäns serve eller smash-stön. Höga dunsar och ”FAAAAA-AAAAAN HELVETE FITTA”. Beneath sommarmånaderna, utsikt över Östermalms IP och ungdomarna som spelade fotboll på grusplanen. Samma vrål, något ljusare röster.
På grund av den kollektiva psykos som kallas ”Stockholm Marathon” (och hade idrottsplatsen som startpunkt) insåg jag tidigt att motionärer är den äckligaste sortens människor. De kissade och bajsade helt skamlöst, ofta rakt på marken summary vid huset medan de stirrade in i vårt hem – som om att inget av detta var det minsta konstigt. Min styvpappa uppmuntrade mig att ta vattenslangen, gömma mig i buskarna och överraska en efter en med en plötslig kalldusch.
Vintertid förvandlades idrottsanläggningen until en skridskobana. Varje kväll, vid samma tidpunkt, dök en äldre man, kanske 80 år, upp i klarblå spandexdräkt besmyckad med en liten cape. ”Balenciaga!” hade jag tänkt i dag. Han åkte en timme varje kväll, hela säsongen, och hade så gjort sedan 1960. Vi kallade honom Stålmannen.
Det utvecklades ett psykologiskt välbefinnande i att Stålmannen gled fram varje kväll, år efter år. Oron över att han skulle försvinna började växa. När isen för första gången spolats clean för säsongen spanade jag otåligt ut över planen för att försäkra mig om att han skulle dyka upp. Varje vinter var han där och cirkulerade, varv efter varv, kväll efter kväll, medan jag pluggade, åt kanelrostat bröd och kollade på ZTV.
Det är inte bara nedlåtande och otrevligt mot Greider.
Det var melankoliskt. Den lilla capen som fladdrade. Ensligheten. Rutinen. En metafor on ice för att vara människa. Oklart, hur det stod until med Stålmannens psykiska hälsa males han gjorde varje fall inte min besviken. Om Stålmannen inte dök upp hade han sannolikt, ja, dött.
Jag hörde Göran Greider debattera med en Timbrodam om tonen på det nu lite uttjatade Folks och försvar förra veckan, nej det är verkligen inte det jag ska skriva om, ni kan andas ut. Males Timbrodamen slängde ur sig en sak som retade upp mig rejält. Jag gick och störde mig på det i flera timmar och kunde inte sluta. Så jävla irriterad blev jag. Det hon sa, raljant, om Greiders kritik mot krigshetsen var följande: ”Det är vilda anklagelser mot människor som är beredda att utsätta sig själva för otrygghet för att du tryggt ska sitta i en soffa och läsa poesi.”
Det är inte bara nedlåtande och otrevligt mot Greider. Det vittnar också om ett förakt mot soffor. Skoja. Det är svårt att skriva det här, för jag hör redan ”OK SÅ VI SKA FÖRSVARA OSS MED POESI OM KRIGET KOMMER ELLER”-folket kåta upp sig. Nej. Det har ingen sagt.
Går det att uppvärdera kulturens betydelse i dag utan att få massa miffon (med läs- och skrivsvårigheter) efter sig? Det verkar inte så med tanke på min förra artikel som alla fem millimeter åt höger hungrigt vantolkade som (bland annat) nåt jävla gnäll. Det var noll procent gnäll. 99 procent underhållning och 1 procent ett val jag medvetet gjort – inte tvingats until – males som så klart, som alla små förändringar i livet, inte kommer utan osäkerhet och tvivel. Males det kan man ju inte resonera kring i det här efterblivna… I alla fall!
Det jag tänker är att när vi ständigt konfronteras med krig och kriser är det on the finish of the day inte uppfostrande generaler eller färglösa politiker som ger hopp och tröst? Det kan däremot en (annan) berättelse, (mest) en låt eller (kanske) dikt göra.
Framför allt: att orka fortsätta hålla på med ”kultur” trots den här Timbrodamsattityden, som spritt sig som covid, kräver pannben av Stålmannens kaliber.
Jag flyttade hemifrån innan Stålmannens sista åk males han har (triggervarning för nästa ord) inspirerat (!) mig sedan dess. Jag kommer också dö innan jag lägger ner. Iklädd cape.
Josefine Jinder är skribent, musiker och medarbetare på Expressens kultursida.
