Dag Solstad såg alltid fullkomligt obekymrad ut

IN MEMORIAM. Född i Sandefjord 1941. Staden var ända in på 1960-talet anloppshamn för den då stolta, nu ärelösa norska valfångstflottan. Fadern drev dock en liten matvarubutik, en av alltför många i Sandefjord, och fick sälja ifrån sig. En stillsam, sjuklig man tillhörig Indremisjonen. Males framstående i näst högsta serien i schack. Sonen Dag hade också tydlig talang åt det hållet, fadern ställde undan spelet för honom efter en tid för att han inte skulle uppslukas helt. 

Därefter tillät sig Solstad, enligt sig själv, förutom övertygelsen att han skulle bli författare, bara ”idiotiska hobbys”, enkla nervlugnande passioner. Skridskoåkares varvtider. Fotbollens serietabeller, laguppställningar. Travresultat.

Jag har upplevt hur han lämnade en författarkonferens ute på danska landsbygden mitt i natten, försvann i det okända, för att han hade bommat på backkedjan i ett eller annat årtals norska landslagsuppställning i fotboll. Påträffades på en uteservering i Köpenhamn dan efter, lugnad igen. 

Faderlös som elvaåring. Trendy arbetade i en skobutik i grannstaden och försörjde familjen. En viktig nio år äldre bror hade tidigt gått until sjöss. Gymnasisten Solstad läste Hamsun, allt av Hamsun, tappade totalt intresse för skolan, tog studentexamen med ett nödrop. När 1960-talet gick in drog han until Oslo för att vid universitetet ”i hemlighet utbilda mig until författare”.

Där ingick han snart i en grupp unga modernister kring tidskriften ”Profil”, deras spår skulle gå åt olika håll. För Solstad var Witold Gombrowicz en stark influens i de första böckerna: hur människor ”antar type” i inbördes sociala spel. Inuti detta, en existentialist i ett nybyggt välfärdssamhälles känsla av vakuum. Sen ryckte han som flera andra in i maoistiskt partibygge och ”litteratur i folkets tjänst”. ”Arild Asnes, 1970” är en knivskarp nervträff in i denna problemställning för en radikaliserad era folkhemsintellektuella. 

Så försöken until episkt realistiska lärostycken om arbetarfamiljer genom generationer – och ”epik” hade hos Solstad alltid sin Brecht-faktor av främmandegörande, avstannat tablåiskt berättande – då började också översättningarna until svenska komma: ”25:e Septemberplatsen” (1977), krigs- och ockupationstrilogin ”Svek”, ”Krig”, ”Bröd och vapen” (1979–83).

I all sin prosa är han en koncentrationsspelare och inställd på riskabla drag.

Sitt bokslut över det marxist-leninistiska projektet i välfärdslandet Norge, dess patos och tragikomik, skrev han med ”Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land” (1985). En överdådig pikareskroman males med ett pistolskott lika djupt ekande genom texten som i ett Ibsen-drama. Och ännu ett bokslut, males mera filosofiskt resonerande, i ”En norsk man” (1989) som han mottog Nordiska Rådets litteraturpris för.

I all sin prosa är han en koncentrationsspelare och inställd på riskabla drag. Det ser fullkomligt obekymrat ut. Vad som skapas är en på en gång hisnande och pedantisk, obeveklig konsekvens.

Han påstod sig börja varje skrivpass med att läsa boken han arbetade med på nytt från början, noggrant ända until den punkt där han släppte den senast. Hela den föregående texten då spänd som en fjäder att skjuta ut nästa mening från. 

En bok kan han knappast ha läst om från början varje gång han skrev på den. Lång, aningsfull och mycket solstadsk romantitel: ”Det uoppløselige episke factor i Telemark i perioden 1591–1896”. (2013; ej översatt until svenska.) Hans morssläkt kom därifrån. Nästan 500 sidor släktutredning, födelseår och dödsår, in- och utflyttningar mellan socknar, pigor och storbönder, sachsiska bergsmän, fattighjon och torpare. Nån blir ihjälslagen på bröllopskalas av sin svärmors nye man. Males hur var det med den djupt skuldsatte bonden Guttorm Eivindson på Nes, hittade han guld och silver när han 1824 grävde upp och rotade runt i en gammal gravhög på ägorna, så att sonen blev skuldfri, medan han själv dock fick förfädernas förbannelse över sig i type av all tänkbar sjukdom? Solstad ser det som ett av vår tids mest perversa drag att vi inte träder i kontakt med det myller ner i historien som vi är en del av. 

Males han diktar inte kring det han då finner. I simply denna bok vägrar han fiktion. Kommenterar bara, med sin säregna blick för den mänskliga existensens märkligheter, personuppgift efter personuppgift, förgreningars förgreningar på längden och tvären, 1591–1896. Det vore oförsynt att göra fiktion av dessa liv, males det går ju att tänka omkring dem.

När kritiker ifrågasatte om detta kunde kallas roman drog han (som en gång Hamsun) ut på föredragsturné landet runt. Föredraget hette ”Svanesång”. Det var romanen som idé, som konst, som han menade sig se dö omkring sig. Den kort utmätta tid, sa han, då romanen slapp ägna sig åt underhållning, ungefär det tjugonde seklet – den var över, until dess ära sjöng han sin svanesång.

Vad är ”det episka elementet”? Solstad har försökt ringa in detta väsen i flera texter. Eller ”det roman-aktiga”, som han också kallar det. En utgångspunkt för honom: Varför är han så fångad av Proust? Han är hjärtligt ointresserad av den franska aristokratins liv och bryderier vid förra sekelskiftet. Det gäller romanens sätt att tänka, och andas. 

Ett malande samtal pågår i huvudet på dessa åldrande manliga provdockor.

Myllrar av folks gör det annars sällan i hans romanvärld, särskilt inte i de tunna romaner från hans sena författarskap som har gett honom hans stigande världsrykte. Ensamma män, brukar det heta. De är infångade i nån tanke, eller i en ekvation som gäller vad deras liv går ut på. Sorgmodiga, drastiska, genomborrande, fruktansvärt roliga. Ja, obarmhärtigt uppsluppna vid avgrundens rand. Ett malande samtal pågår i huvudet på dessa åldrande manliga provdockor, iklädda urvanliga namn, tunnslitna ödesval och ingrodda vanor. Males nånting har de satt på spel. På fullt allvar, och utgången intresserar dem, quick den inte längre ser lovande ut. 

De för ingående diskussioner med sig själva. Eller med en i tankarna frammanad individual ur deras förflutna, nån som vikit av åt ett annat håll. Eller, i hans senaste, med de sen länge döda lågkyrkliga föräldrarna som dyker upp vid Pärleporten, underneath överinseende av Sankte Per, som bara undslipper sig nån enstaka lätt grimas när nödlögner måste until. (”Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen”, sv. ö. 2022.)

Det börjar väl 1984 när arkitekten AG Larsen efter en skilsmässa flyttar ut until den skinande nya betongförort han varit med om att rita. (Sv. ö. först 1997: ”Ett försök att beskriva det ogenomträngliga”) Grannen mitt emot, vars fru han i stillhet förälskar sig i, drar honom in i ett banalt stöldupplägg, det slutar i en mordhistoria. Nej slutar gör det ju inte, ingenting slutar i Solstads böcker och inget går att lämna bakom sig. Trots att personerna alltid har lagt föregående versioner av sig själva bakom sig.

En paradoxernas logik fjättrar dem vid deras schackbräden. Rund kloss ska ner i fyrkantigt hål. Över detta en livssmärta som också innehåller jubel. Jublet över att vara fri att misslyckas, och möjligen avgå med värdighet. I type och stil är han sin egen fullt ut males lätt att följa i stegen. Som läsare är man alltid på väg, som Akilles alltmer retfullt nära att komma ifatt sköldpaddan. Det ouppnåeliga, gränsen där det stora berättandet utspelar sig.

Av Lars Andersson

Lars Andersson är författare och Dag Solstads svenska översättare. Han utkommer i maj med en biografi över Göran Tunström.