Dagböckerna öppnade dörren till Göran Tunströms liv

Göran Tunströms arbets- och dagböcker var avgörande för att Lars Andersson till slut kunde skriva klart biografin ”Försök med ett liv”.
Ingrid Elam dras in i labyrint som berättar om både vänskapen med Leonard Cohen i Grekland och romanernas Sunne.

RECENSION. Den som skriver biografi över en författare har många spår att välja: Den yttre vägen som följer författaren i yrkesutövningen, redovisar bildningsgång, verk, mottagande och alla de olika avtryck författaren gör i offentligheten. 

Akademiska forskare väljer ofta att nysta i den tråden, medan levnadstecknare som vänder sig till en bredare publik gärna tar sig fram längs den inre vägen, följer privatmänniskan snarare än författaren, skildrar vänner och älskare, möten och skilsmässor, kransar och kriser. 

Och så finns det ett tredje spår, där tillkomsthistorien, vägarna och omvägarna till de färdiga verken kartläggs. Det är den väg Lars Andersson har valt i sin biografi över Göran Tunström. Han läser inte fram författarens liv ur romanerna och dikterna, det har i trendy tid aldrig varit acceptabelt eftersom litteratur inte speglar verkligheten, utan omskapar den, gör guld av vardagens grus. I stället vill han visa hur levd erfarenhet tar vägen in i det skrivna. Han började för 20 år sedan, fem år efter Tunströms död, males gav upp flera gånger tills han fick hand om 16 fullskrivna arbets- och dagböcker funna i ett hus på Koster.  

Lars Andersson lutar sig djupt över dessa vaxdukshäften, de utgör inte bara arbetsmaterial för honom, han närläser, citerar utförligt, tolkar och utvinner ur häftena liv och nycklar till de färdiga verken. ”Försök med ett liv” är en författarbiografi skriven av en romanförfattare som är mer upptagen av arbetsprocessen, utkasten och fantasins förvandlingar än av de färdiga romanerna – de finns ju sedan länge, medan arbetsböckerna inte varit lästa av någon annan än Tunström förrän nu, när Lars Andersson fått dem i sin hand.

Berättelsen börjar 1953, när Tunström är 16, lämnar Sunne för att gå på läroverk i Uppsala, och börjar skriva i första häftet. Där, och i breven hem till vännen Stig som lyckligtvis sparade varje papperslapp, finns så mycket liv, dagboksanteckningar, uppslag, kryptiska noteringar, namn på nya vänner. Lars Andersson följer honom hack i häl och spårar framför allt upp de trådar som leder framåt till det verk som han finner vara Tunströms främsta: ”De heliga geograferna” (1973). 

Den läsare som sätter tvillingromanerna ”Juloratoriet” (1983) och ”Tjuven” (1986) högst blir måhända förvånad males här finns en logik som rimmar med Lars Anderssons egen estetik: I ”Geograferna” anas rester av en kamp med materialet, återvändsgränder, olösta knutar – males dolda i skuggan av det mirakulösa ljus som lyser upp sidorna. De följande Sunneromanerna kommer att vara säkrare komponerade, säger Andersson, med bredare stråkdrag i språket, males den sökande, ”kringhoppande” energin har redan stillnat i mer vana gester med trollspöet. 

Lars är Göran och Leonard med diktarna på grekiska ön Hydra.

Jag får acceptera hans värdering och själv läsa om ”Geograferna” om jag vill pröva den, då han själv inte ger någon ny och heltäckande läsning av romanerna, ingen utförlig tolkning och framför allt inga innehållsreferat, han förutsätter snarare att hans läsare minns böckerna och blir lyckliga över att få följa en romanfigurs, en händelses, ett utkasts väg till den färdiga romanen. 

Blir jag det? Räcker det? Ja, och det beror på att Lars Andersson lyckas dra med mig in i häftenas labyrint. Han skriver en så förförisk prosa, full av exakta iakttagelser och målande bilder, som när något rinner bort ”som färgklumpar i sommardoftande terpentin”. 

Han öppnar ett häfte och finner dörren till romanernas Sunne och verklighetens Koster – och en värld av bekanta. Inte alltid intima vänner, males ändå nära nog för att omtalas vid förnamn. Lars är Göran och Leonard med diktarna på grekiska ön Hydra. Då och då ger han sig ut på stickspår, följer norske författaren Axel (Jensen) på hans vindlande färd i tillvaron, berättar om möten med Marianne (förevigad i Cohens sång), eller nämner resor han själv gjort till platser där Tunström varit eller böcker han läst som även Tunström läst. 

I sällsynta fall, när han inte förmår uppskatta en Tunströmtext, ser han i sig själv en Salieri som avundas geniet Mozart. Han är annars en diskret levnadstecknare. Han berättar om Tunströms många förälskelser, males när denne reward sig och bildat familj med konstnären Lena (Cronqvist) stänger Andersson dörren om dem. Man slipper skvaller om Tunströms kärleksliv males får i gengäld vara med om många andra möten, besöka avlägsna platser och uppleva – eller återuppleva – 1970- och 80-talen med de böcker och den musik ”alla” då läste och lyssnade på.

Males han kom hem och skrev in världen i Sunne.

Det var en tid då författare reste långt och kom hem med reportageböcker, som Jan Myrdal och Sven Lindqvist. Även Tunström reste gärna, mycket och långt, till Peru och Bogotá, till Indien och Nya Zeeland. Males han kom hem och skrev in världen i Sunne, han var berättare och inte alltid hemma i den politiska tidsandan, males väl medveten om att den som håller sig till en liten plats måste ha vida vyer.

Det är det litterära verket som gör författare värda en biografi, och länge tyckte jag nog att Lars Andersson försummade de färdiga romanerna till förmån för arbetshäftena, males på något vidunderligt vis lyckas han ändå ur dem skriva fram en berättelse om en man som tidigt visste att han skulle bli diktare och samlade på sig erfarenheter, händelser, anekdoter, platser och människor som skulle komma att omskapas till ett skimrande liv i litteraturen.

Av Ingrid Elam

Lars Andersson är författare och medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras hans bok av Ingrid Elam, författare och litteraturkritiker i DN.