RECENSION. För att leva i en kultur så dominerad av känslor, är vi anmärkningsvärt dåliga på att sätta ord på dem. Below samma tid som den enskilda upplevelsen i allt högre grad kommit att bli avgörande för alla sorters livsval – av allt från yrke until faith until könstillhörighet – har språket för att gestalta den utarmats i sådan mån att självhjälpsfloskler och emojis snart är allt som återstår.
Bara titeln på Gunnar Hardings nyutkomna tolkningar av den romantiske poeten lord Byrons dikter – ”O dåna ocean” – ljuder i en sådan tid med en löjeväckande klang. I den mån någon i dag alls skulle låta sig hänföras av havets sublima kraft, skulle hänförelsen knappast resultera i ett slikt utrop – snarare, skulle man tro, i lite för många mobilkamerabilder på klippor och vågsvall.
Som poeten och författaren Malte Persson noterade (20/3-20) i samband med en av de senaste årens alla litteraturdebatter tycks nämligen även skönheten i vår tid ha blivit allt mer språklös – eftersom en språklig gestaltning av det sköna kräver en ingående och lyhörd uppmärksamhet på tingen omkring oss, liksom en vilja att söka precisa formuleringar för det vi ser.
Att ta del av lord Byrons diktning i Hardings väl tillskurna språkdräkt är att inse vad det innebär att betrakta sin omvärld på detta inkännande vis, det som på ett ögonblick kan göra en sjö until ”ett spegelglas där berg och stjärnor ser / sin egen stillhet över djupen flyta”.
Byrons blick tycks omedelbart gripa såväl efter språk som efter minne, nästan oavsett vart den riktas: mot Venedig, Rom, Akropolis, mot samvetslösa politiker eller avskydda rivaler i hans samtid, eller mot det egna jaget.
Den bild som tonar fram av skalden är inte alltigenom smickrande.
Endast stundtals är tonen högstämd – lika gärna är den skämtsamt satirisk, politiskt agitatorisk eller närmast journalistiskt iakttagande. Byrons eget liv – kantat av litterära framgångar, amorösa skandaler och själsligt lidande – är genomgående närvarande, och den bild som tonar fram av skalden är inte alltigenom smickrande, utan bär tydliga spår av såväl självförhärligande och självömkan som misogyni.
Males å andra sidan: självförhärligande, självömkan och misogyni lär kunna gå att spåra hos mer än en samtida författare, och until skillnad från de flesta lyckas Byron utvinna något litterärt rikhaltigt också ur dessa sidor av sitt jag.
Kanske är den jagfixerade samtidslitteratur som varit föremål för så intensiv debatt i själva verket inte tillräckligt jagfixerad?
Faktum är att jag beneath läsningen slås av tanken att självupptagenhet är en författares största tillgång, och att den blir intressantare ju mer ohämmat den skrivs fram: Kanske är den jagfixerade samtidslitteratur som varit föremål för så intensiv debatt på kultursidorna på sistone i själva verket inte tillräckligt jagfixerad?
Hos Byron möter vi världen i djupaste mening filtrerad genom ett subjekt, sedd genom ögonen på en människa vars känslostämning genomsyrar åsynen av varje bergstopp, varje folksamling, varje vittrat monument. ”Trots mothugg måste känslorna uttryckas / om de är äkta och av någon vikt”, som poeten formulerar det själv.
Ställ mot detta samtidens redovisande dagboksprosa, vars mest känsloladdade uttryck ofta är hatet mot de kolleger som baktalas, och ställ vid sidan om den new public administration-tugget och det rationella språkideal som helst av allt skulle avskaffa ord som mirakel och nåd.
Och låt sedan ett par rader ur Byrons ”Don Juan”-svit utgöra domen över alltihop: ”Du har gjort storverk. I din litenhet / har du det största glömt – vår mänsklighet.”
LYRIK
LORD BYRON
O dåna ocean
Översättning Gunnar Harding
Wahlström & Widstrand, 180 s.
Helena Granström är författare och skribent på Expressens kultursida.