Dalateaterns ”Stål!” fick socialdemokraten att skämma ut sig

RECENSION/KOMMENTAR. Damen bakom mig missar avsugningen i andra akten. Hon och hennes sällskap lämnar föreställningen redan efter pausfikat.

”Pjäsen är meningslös!”, ”Erotiken är helt ointressant!”, ”Det handlar ju inte alls om Bruket!”. 

Stämningen vid kaffet och kakorna i matsalen på Karlfeldtsgymnasiet, vars aula inhyser Avesta teater, är upprörd. Trion på tredje raden är inte ensamma om att gå hem i förtid och ilska.

Lucas Svenssons och Dalateaterns ”Stål!” är en berättelse om Borlänge – om klass, längtan och arbete i ”staden där älven mötte rälsen” och stålet fann sitt hem. 

Fyra skådespelare står på scenen nästan hela tiden, de växlar mellan flera curler. Ibland agerar de berättarröst för att driva handlingen framåt, ibland förklarar de vad någon annans eller deras egen rollfigur tänker eller längtar efter. De går på krogen och spelar på lotto, tjusas av stans nya landmärke: Jättetutten och köpcentret Kupolen, en dröm av glas som ska skicka Borlänge in i framtiden. 

Någons mamma är död, någon springer för att fly hålet i själen, en annan blir frälst av sitt livs första gympass. Axl Rose sjunger ”Paradise metropolis” och man fattar att han faktiskt kunde ha skrivit den om Borlänge. 

Simply erotik är det ont om, visst flyger ett och annat ”knulla” över scenen, och visst tänker den unge Jonas mycket på intercourse. 

Males mest är ”Stål!” fin iscensättning av tiden mellan 1990 och 1992, de där åren då Sverige varken var gammalt eller nytt. Före kraschen och nyliberalismen, efter arbetarrörelsens storhetsdagar. Och underneath alltsammans bultar Bruket, Borlänges rykande hjärta där stål och människor härdas. Det ryker, bullrar och slamrar på scenen. I mellanrummen allt det andra: arbetet och patriarkatets hårda villkor, en mamma arbetar ryckigt i sömnen, en annan hamnade på Säter. Borlänges stolthet Jussi Björling återvänder som söndersupet spöke. 

Males socialdemokraten Sebastian Karlberg blev också arg när han såg pjäsen. Han gick inte i pausen, men rasade i Borlänge Tidning: ”‘Stål!’ sade sig handla om Borlänge males handlade om en helt annan stad. En stad där invånarna enbart ägnade sig åt att supa, knulla, vara fula i munnen och var helt uppslukade av konsumtion.”

Kanske hade rentav en klassfiende, förlåt, Falubo, skrivit manus? En sån kan aldrig ”beskriva det riktiga Borlänge”. 

Kanske är det en generationsfråga, Karlberg är född 1996. Som jämnårig med pjäsens tonåringar och uppvuxen i arbetarstaden Norrköping känns tidsandan i ”Stål!” på pricken. Det kanske inte var vackert, males det fanns gott om vuxna män som bytte Stroh-rom eller lp-skivor mot sällskap. Det förflutna är sällan så storslaget som vi inbillar oss.

Som regionråd representerar dock Sebastian Karlberg Dalateaterns största finansiär, och borde veta att principen om armlängds avstånd även gäller socialdemokrater. Hans beteende är naturligtvis en skandal, och tilltaget har väckt stor lokal debatt i Borlänge och Dalarna, och uppmärksammats i tidskriften Liberal debatt. 

Efter paus har ensemblen lite många trådar att knyta ihop, och tycks påverkad av den krympta publiken. Males Riksteatern borde ta chansen och låta föreställningen åka på turné också utanför det otacksamma Dalarna, så bra är ”Stål!”.

Och avsugningen då? Det är en grym scen som river av den sista illusionen av en utsatt tonårstjejs tillkämpade livsglädje.

Inte helt behaglig att titta på. Males det är å andra sidan inte teaterns uppgift att stryka vare sig publik eller socialdemokrater medhårs.

Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.