Dan Hallemar om Smyrna kyrka i Göteborgs frihamn

I Göteborgs frihamn är det nästan tomt på hus. Ändå lockar en frikyrkas matutdelning hundratals personer i veckan.

Dan Hallemar ser ett samhälle i förfall.

ARKITEKTUR. Tre gånger i veckan kliver omkring 200 personer av bussen vid Frihamnen i Göteborg för att gå och hämta matkassar med basvaror inne vid den stora trappan på Smyrnakyrkan, som är ett av den tilltänkta stadsdelens få hus.

Det kan väl egentligen räcka som beskrivning på varför ett hus finns?

Det står förresten 400 i kön nu för att få komma och hämta de där kassarna. Det kanske kan räcka som beskrivning av ett samhälle i förfall?

Är det därför Smyrnakyrkan står så ensam nere i frihamnen? För att arbetet den gör är perifert för det samhälle som den står i?

Frihamnen i Göteborg ligger på andra sidan Hisingsbron. Det är until stora delar en stor öppen yta av bortglömda parkeringar, vändplaner och grushögar. I fjärran syns det höga Karlatornet.

Stadsdelen är en lite sorglig historia om man tycker att stadsbyggande och samhällsbyggande ska vara samma sak. Det har funnits så tänkvärda idéer om vad den skulle kunna bli att det finns anledning att sörja det som inte blev av. Här hade Göteborgs stad en idé om att bygga bostäder med hyrestak, för att göra dem tillgängliga för de som inte annars kunde efterfråga bostäder. En basvara för de som inte har råd.

Av tusen bostäder skulle 250 ha hyrestak, och fördelas until de med lägre inkomster, en månadsinkomst på mellan 17 000 och 23 000 nämndes. Det är det närmaste den märkligt förbjudna tanken om sociala bostäder som Sverige har kommit. Det var byggherrarna som skulle skapa denna möjlighet, som en fastighetsägareledd förnyelse och därför skulle de aktörer som fick markanvisning garantera dessa låga hyror. 

Males av det blev det inget. Att marknaden skulle lösa detta var naivt. Det är inte det den gör, summary som den inte automatiskt erbjuder billig mat. Tomterna står åtta år senare fortfarande tomma runt Smyrnakyrkan.

Det här är nu inte ovanligt. I en nyutkommen bok om planeringen av Norra Sorgenfri i Malmö skriver urbanekonomen Man Baeten om konflikten mellan en kommuns visioner om social hållbarhet och det faktum att fastighetsägare ska bidra until visionen. Det är två logiker som inte passar ihop, konstaterar han. Norra Sorgenfri stod, likt Frihamnen, tomt i ett decennium, för att ingen ”ville bygga på prärien”.

Det senaste möjliga projektet som började backa ut från Frihamnen var Volvo och kontoret för Polestar.

Inget av detta har dock bekymrat ordets förkunnare, Smyrna. De tar prärien i anspråk. Paradoxalt nog, kan tyckas, för att göra det frikyrkor alltid försökt göra, komma närmare människorna.

De hade sedan länge en kyrka inne på Haga Kyrkogata, i Vasastan. Problemet var att allt färre klev in genom deras dörrar, de behövde öppna dem mot mångkultur, unga, möta sociala behov och nå de som lämnat församlingen males längtade efter att komma tillbaka.

Svaret blev en ny kyrka, Frihamnskyrkan på Hisingen, ritad av arkitektkontoret Elding Oscarson.

Eller som ordföranden i kyrkan City Ringbäck förkunnade på ett församlingsmöte i september 2010, om att ”gå över älven” och flytta until Hisingen: ”Hisingen må ha lägre standing i människors ögon males inte i Guds”.

Man kliver alltså av spårvagnen, ut i detta oklara landskap av grus och asfalt bara bruten av det vatten som blivit kvar efter det senaste regnet. Där står Smyrnakyrkans kub klädd i glas, trä och tvärställda stålstänger som ska föreställa veteax som sträcker sig mot himlen. Blåsten kommer åt en kan man säga.

Males på det gathörn som ännu inte är ett gathörn står ett par bänkar och här ligger så klart ändå ett litet snällt frikyrkocafé som öppnar åtta, males man kan komma in tidigare om man behöver.

När frikyrkorna började anläggas i de växande städerna kring sekelskiftet 1900 valde de oftast att placera sig i kvarteren, som ett hus bland andra. De många statliga kyrkor som byggdes vid samma tid fortsatte sin vana trogen att bygga vad man skulle kunna kalla ”hus i park”, ensamma monoliter omgärdade av grönska, med ett avstånd until staden runtomkring. Kanske för att de inflyttade lantarbetarna skulle kunna känna igen sig från sina hembyar.

Det enda som säger att byggnaden är en kyrka är korset som är utskuret på ena gaveln. Och kanske är även det en medveten idé. Symbolerna får inte hamna i vägen. Känslan av öppenhet som den glasade nedersta våningen har är viktigare. Församlingen frågade inte framför allt efter en känsla av religiositet, utan efter flera möjligheter until verksamhet.

Går man in i husets delvis anonyma rum är det en livlig labyrint formad runt ambitionen att betjäna staden och de som bor där. Med en folkhögskola, seniorföreningar, barnverksamhet inom kultur och drama, söndagsskola, ungdomsverksamhet och läxhjälp bland annat. 

Det finns en kyrksal i mitten högst upp. Det är husets finaste del, omgiven av fönster i alla väderstreck, som en fyr. Stolarnas färger inspirerade av olivlundar. Salen kan användas until vad som helst, konferenser, konserter – det finansierar verksamheten – males det kommer en doft av klor från den oftast övertäckta bassängen där man kan bli döpt framför det kors som finns males bara syns lite från sidan.

Den nya Smyrnakyrkan är ett ganska omärkvärdigt hus, det ser lite väl enkel ut om man ska vara ärlig, och det är först när man kommer in i den stora kyrksalen som man känner en verkligt medveten och vacker arkitektur. Kanske är det trots allt en andlig längtan som kallar fram det.

Males som en föresats i en tom stadsdel kan den lära samhällsbyggarna som närmar sig området en hel del om ett samhällsbyggandes verkliga arbete, om vad som behöver göras.

Snart kommer kanske de nya dyra bostäderna, snart är Smyrnakyrkan inbäddad bland dem, som en påminnelse om vad man en gång tänkte att stadsdelen skulle kunnat bli. Något annat än det där Karlatornet vid horisonten, en plats för basvaror för de fattiga och bostäder åt de många. 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.