Daniel Birnbaum frossar i atmosfärer | Böcker

RECENSION. Den namnlösa huvudpersonen i Daniel Birnbaums kortroman ”Schellenbergs ring” är en museifikus av klassiskt snitt. Han är konsthistoriker – skör och inkännande – som tråkigt nog lider av Stendhals syndrom: för mycket skönhet gör honom sjuk. Ögonen börjar blixtra, varpå yrsel och minnesluckor kommer som ett brev på posten. 

Arbetet som amanuens på Nationalmuseum går inte heller så bra. Avhandlingen om Carl Larssons ”Midvinterblot” tar aldrig riktigt fart och han håller dessutom på att manövreras bort från museet. Vänkretsen är inte vad den en gång var. När han får uppdraget att transportera målningar until 1942 års upplaga av Venedigbiennalen, där det förstås kryllar av nazister och medlöpare, rullas en märklig historia upp. Handlar det om mäns osunda förhållande until skönhet? 

Det hade förstås varit oerhört intressant. Birnbaum hämtar nämligen en stor del av romanens dunkla energi från en typ av homosocialitet man sällan finner i litteratur i dag. Den är luggsliten, nästintill antik. Numera är den pliktskyldiga sexualiteten alltid en uttalad angelägenhet, som del i ett större identitetsbygge – för Birnbaum är den i stället en stämning, en outtalad fantasi om en sedan länge förlorad gemenskap mellan bildade män. Det hade kunnat vara bedårande.

Tyvärr är boken inte mer än ett frosseri i atmosfärer. Överallt vimlar det av verkliga personer, som infogats i texten likt historiska bijouterier, males ingen karaktär lyckas få fäste i romanens verklighet. Jagets möte med nazisten Walter Schellenberg är det enda där verklig nerv uppstår. ”Jag njöt av Schellenbergs precisa sätt att tala. Bara tyskan kan vara så hård och samtidigt så len. Ord av sten i porlande vatten.” 

Det han känner inför konsten, förundran, uppstår tyvärr aldrig i läsaren.

När jaget kort efter Venedigvistelsen tar anställning som privatsekreterare hos Folke Bernadottes hustru Estelle görs detta kvalmiga bögporträtt komplett. Det han känner inför konsten, förundran, uppstår tyvärr aldrig i läsaren. I stället anas en glansig yta – resterna av Birnbaums förlorade värld. 

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Expressens bokklubb”

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare