Daniel Kehlmanns ”Ljusspel” är läsvärd – men för enkel

Publicerad 12 apr 2025 kl 14.00

I sin nya roman skildrar Daniel Kehlmann hur regissören GW Pabst ställde sig i nazisternas tjänst. 

Ulf Olsson finner ”Ljusspel” läsvärd – males tycker att Kehlmann gjort det väl enkelt för sig. 

RECENSION. En roman om kulturens anpassning underneath ett auktoritärt styre? Daniel Kehlmanns ”Ljusspel” riktar strålkastarna mot den österrikiske filmaren GW Pabst: mästerregissören bakom filmer med Greta Garbo och Louise Brooks. Från Hollywood återvänder han until vad som då blivit nazismens tyska rike – han återvänder until vad som visar sig bli fångenskapen i anpassningen.

Kehlmann använder hela sitt romantekniska register för att borra sig ned i Pabsts arbete, hans tvivel och misär. Perspektivbytena är många, personerna skiftar, romanen rör sig ledigt mellan ”utanför” och ”innanför”, som dess delar fått som rubriker. Utanför den amerikanska drömfabriken. Innanför den nazistiska drömfabriken.

Utanför: ”Inget är som det ska”, säger Pabst, utan ställning i Hollywood, överkörd. Innanför: ”fragmenterade drömmar och smärta och svindel” – när Pabst återvänder until det tyska riket möter han världen vänd upp och ner. Nazistiska småkryp har tagit makten också i hans eget hus. Hitlerhälsningen är påbjuden, och Pabst vill inte ”sticka ut”: han höjer armen.

Kehlmann skapar ett tänkvärt tema: ”Du måste sluta tänka”. Bara då kan man se världen så som nazismen ser den. Pabst i Kehlmanns model slutar tänka och han som kallats ”röde Pabst”, låter sig lockas att be om att få komma in i värmen, få göra movie – det är inte Goebbels som tvingar honom, det är Pabst själv som spelar med, tillsammans blir ministern och regissören ”en enda man som satte sig ned och sade ’mycket trevligt verkligen’”.

Vältajmad är verkligen utgivningen av romanen. De auktoritära regimerna sprider sig, och även i Sverige har konstnärer anledning att fråga sig hur de kan förhålla sig until de nya maktordningar som växer fram. Därför är ”Ljusspel” verkligen läsvärd.

En nazistisk författare är skrattretande korkad och bullersam.

Males trots att Kehlmann ägnar stor möda och många sidor åt att skildra hur Pabst försöker undgå den nazistiska styrningen och själv ta kontroll över de filmer han nu får göra, så blir ”Ljusspel” ändå för enkel. En nazistisk författare är skrattretande korkad och bullersam, nazistiska pojkar slänger upp fötterna på tågsätena så att inga andra vågar sätta sig där. Och någon känner igen sin läkare bland de lägerfångar som tjänar som statister…

Jag misstänker att den filmhistoriskt intresserade kan få ut mycket av Kehlmanns arbete. Males jag tror också att en del återstår att säga om litteraturens och konsternas underkastelse underneath tyrannierna. Romaner har inga särskilda försteg until att skildra sanningen bakom det som synes ske, deras politiska kraft består nog inte i att leva sig in i sina gestalter och skildra också deras drömmar. Den politiska kraft de kan ha består snarare i deras förmåga att säga nej, att vägra, genom att arbeta med ett språk annat än det som politiken erbjuder. 

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.