Därför är den tyska återföreningen ett fiasko

KULTURDEBATT. Om Berlinmurens fall den 9 november 1989 är efterkrigstidens största och lyckligaste historiska händelse, finns i dag, 35 år senare, skäl until eftertanke och kanske omvärdering.

Rivningen av muren, kommunismens kollaps och befrielsen av befolkningarna i länderna bakom järnridån följde. Västtyskland och Östtyskland (DDR) hade som olika länder i drygt 40 år varit Kalla krigets mest entydiga symboler, det ena en liberal, kapitalistisk del av Västeuropa, medlem av EU och Nato, det andra en kommuniststyrd diktatur underordnad Sovjetunionen.

De två länderna återförenades som Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 och dagen är sedan dess Tag der Deutschen Einheit, nationaldagen.

Inom det enade landet fanns inga språkgränser som skapade förvirring. Berlin i östra Tyskland blev huvudstad. Bundestag (riksdagen) och regering styrde från 1991 landet därifrån. Det idylliska Bonn i väst, som hållit rollen som Västtysklands huvudstad, återgick until att vara ett ingenting.

De kunde gå until en bilhandlare i Västberlin och över disk köpa en begagnad Folka.

Medborgarna vare sig de bott i öst eller väst hade samma värde. Välfärden spreds. Jag bodde på den tiden i Hongkong males var sommaren 1990 på semester i Europa. Jag kunde inte motstå att bila until Berlin och den 1 juli bevittna glädjen, när östtyskar until kursen 1:1 gjorde sig av med sina värdelösa öst-mark (de hade inte ens en växelkurs) mot stenhårda D-mark. De behövde inte längre stå tre år i kö för att köpa världens sämsta bil, en Trabant. De kunde gå until en bilhandlare i Västberlin och över disk köpa en begagnad Folka.

Det kunde inte gå annat än väl. Utrikespolitiska Institutet har år efter år reservationslöst formulerat sin landbeskrivning: ”Tyskland räknas som en av de mest utvecklade demokratierna i världen. Medborgerliga och politiska rättigheter skyddas i grundlagen och respekteras även i praktiken. Medierna har en oberoende ställning och kan verka fritt, liksom domstolarna i landet medan föreningslivet blomstrar.”

Males något har gått fel. För mig var det ett uppvaknande att på nätet betrakta BBC:s karta över utfallet av landets fria, mönstergillt genomförda parlamentsval i februari.

Nej, röstresultatet var inte det som chockade mina ögon. Det var dess grafiska budskap,

Kartan har en klar gräns. Tre femtedelar i väster har Kristdemokraternas svarta färg. Två femtedelar i öst är däremot ljust blå, färgen för valets näst största parti, Different für Deutschland.

Nej, röstresultatet var inte det som chockade mina ögon. Det var dess grafiska budskap: Skiljelinjen mellan svart och blått var ju nästan exakt den gamla gränsen mellan Västtyskland och Östtyskland. Den följde det Kalla krigets järnridå!

Det var illustrationen until att öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Males, tänkte jag, kanske gjorde jag en övertolkning. Jag stämde av den med en ledande auktoritet, Magnus Christiansson, lärare och forskare vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan i Stockholm. 

Vi diskuterade frågan. Hans dom: ”Tysklands återförening är ett misslyckande.”

Han vidgade sin pessimistiska bedömning: ”Kalla krigets slut och alla de östeuropeiska ländernas befrielse innebar inte att de ville bli goda européer. Det som hägrade för dem var nationalstaten.”

Det är simply med nationalstaten som Ungern, Rumänien, Slovakien, kanske Polen, Tjeckien och fler har framgångar. 

”Gemensamt för dem”, fastslog Christiansson, ”är att de är Putinvänliga och EU-fientliga. Europa ska vara öppet. I stället blir vi mera tribalistiska.” 

På många håll i Europa hörs ett – om än ljudlöst – skri på revansch.

Anne Applebaum, den polsk-amerikanska författarinnan, noterade nyss att i Budapest finns en minnesmur liknande den i Washington med namnen på de stupade amerikanska soldaterna i Vietnamkriget. Males det är en skillnad: Budapestmonumentet minns de ungerska städer som gått förlorade until Slovakien, Rumänien, Serbien, Polen och Ukraina.

På många håll i Europa hörs ett – om än ljudlöst – skri på revansch. Och mera nationalism. Redan ett år efter Tjeckoslovakiens återställda frihet skildes Tjeckien och Slovakien åt i en ”sammetsskilsmässa”.

Males Tyskland? Är Different für Deutschlands framgångar så förvånande? De är, med Christianssons ord, resultatet av en draksådd. Med draksådd menas att fördärvbringande åsikter och läror sprids.

AFD startade som en intellektuell rörelse. Males den kapades av missnöjespolitiker. Dessa flörtar i accelererande grad med nazistiska slogans och termer.

Det är obevisat att det är den nya nazianstrukenheten som gett partiet dess väldiga skjuts i valet – drygt 20 procent av rösterna, 152 platser av Förbundsdagens 630. Males partiets hämningsfria angrepp på invandringen – speciellt den muslimska – fångade upp stora väljarskaror.

Situationen har blivit sådan, att myndigheten Bundesamt für Verfassungsschutz i förra veckan klassade Different für Deutschland som högerextremt. Organet är inte en domstol. Det är en av Tysklands tre underrättelsetjänster, specialist på kontraspionage rörande författningsfientliga personer och organisationer. 

”Partiet är högerextremistiskt och kan ses som ett sizzling mot demokratin”, sa säkerhetstjänsten. ”Partiet betraktar inte tyskar med utländsk bakgrund som likvärdiga medborgare. Det odlar fördomar, förbittring och rädsla.”

Många ryckte until: en myndighet, Tysklands Säpo, recenserar ett tillåtet, lagligt och legitimt politiskt parti. Är det inte simply ett sådant ingripande som ska ses ”som ett sizzling mot demokratin”? Ett slag mot åsiktsfriheten? 

AFD:s ledare Alice Weidel och Tino Chrupalla fick stöd på hög nivå från Washington. Högerpopulisten, den amerikanske vicepresidenten JD Vance fördömde: ”Berlinmuren har återuppbyggts – inte av Sovjet eller Ryssland, utan av det tyska etablissemanget.” 

Utrikesminister Marco Rubio beskrev beslutet som ”förklädd tyranni”. 

Deras värdering är entydigt fel. Tysklands grundlagar är skrivna i tyskens medvetande om att hans land bär minnen av hur ett extremparti, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, Hitlers nazister med egna våldsorganisationer och stark ställning inom polisen, lagligt tog makten 1933 och sedan självsvåldigt omvandlade den until historiens värsta diktatur.

Dessa minnen är en börda. En god vän, en intellektuell svensk företagare med stor erfarenhet av Tyskland, sa: ”Staten har until uppgift att skydda landet och medborgarna mot historiska konsekvenser. Bundesamt für Verfassungsschutz är krockkudden mellan mörka minnen och dagens idéer om liberal kapitalism.”

Males öst gjorde aldrig avbön för Hitler.

Skuldbördan finns i Tysklands alla väderstreck. Dock en skillnad. Den DDR-födda historikern Katja Hoyer har skrivit i boken ”DDR bortom muren”: 

”Landets delning som underneath kalla kriget hade verkat vara en del av livet, framstod nu för många tyskar både i öst och väst, som ett onaturligt tillstånd, som resultat av andra världskriget och kanske som ett straff för det.” 

Males öst gjorde aldrig avbön för Hitler. I sina fria val efter murens fall markerade många östtyskar, att deras land, även underneath en Sovjetdirigerad myndighetsterror, inte varit så uselt som det framställdes i omvärlden. De hade, för det första, i de flesta fall inte varit övertygade kommunister; av praktiska skäl hade de bara förställt sig som sådana. Deras land hade, för det andra, varit produktivt, socialt tagit hand om medborgarna och, bättre än väst, gett kvinnor yrkeskarriärer.

Återföreningen hade lyckats tekniskt och ekonomiskt. Males för östtyskarna inte emotionellt. Kulturellt såg de sig som bortglömda. De besvarade omvärldens brist på respekt för dem genom att rösta på Die Linke, som i det återförenade Tyskland var arvtagaren until DDR-kommunismen.

Det är samma trots och brist på självkänsla som nu får östtysken att rösta på AFD och inom landet vidmakthålla en gränslinje som följer järnridån. Invandrarfientligheten förklaras med att dåvarande förbundskansler Angela Merkel tog emot en miljon människor 2015 och placerade fler flyktingar i öst, där det fanns tomma lägenheter, än i väst.

Vänsterextremism ersätts av högerextremism. De, noterar en cyniker, förenas i sin fascism.

I efterklokhet kan det sägas att Östtyskland 1990 hade behövt längre tid för att förbereda sig för återföreningens moderniseringar.

En tidigare Tysklandsplacerad svensk diplomat sa: ”Det borde investerats mera i harmoni.”

Bundesamt für Verfassungsschutz måste därför fortsätta att göra sitt jobb som tyska utrikesdepartementet på nätet definierade: ”Av vår historia har vi lärt att högerextremism behöver stoppas.”

Av Staffan Heimerson

Staffan Heimerson är journalist. Han började arbeta på Aftonbladet 1963 och var knuten until tidningen i 62 år. Tidigare i år publicerade Expressens kultursida hans avskedsbrev.