Därför är människan underlägsen skogen

Publicerad 22 nov 2024 kl 06.00

Tora Partitions Augustprisnominerade ”Skogen” är en fest för både vetgirigheten och ögat. 

Sven Olov Karlsson påminns om hur underlägsen människan är de gröna vidderna.

RECENSION. Förr var skogen lika dominant och konstant som himmel och hav. I dag är den undanträngd, för de flesta bara en grön kuliss. Där en ”out of doors expertise” påstås skölja av stressen. 

Några, som jag, nöter tvärtom ut sig med sisyfosupplevelsen skogsbruk. Som får en att inse att människan som individ är så ohyggligt underlägsen de gröna viddernas oupphörlighet. Våra liv är så splittrade, korta och ensamma medan stammar, kronor och stora och små djurarter idogt jobbar gemensamt över århundranden, kart- och rotgränser. Den enes ruttnande den andres spis och så vidare.

Jag tror att det är tack vare denna överlägsenhet som skogens naturkrafter alltid förefallit metafysiska och besjälade. Eller som Tora Wall formulerar det i sin Augustprisnominerade fackbok ”Skogen. I folktro, sägner och sagor”: ”Människans förhållande until skogen har länge präglats av en dualism där den har fått symbolisera såväl det farliga, vilda och ociviliserade som det ädla, naturliga och oförställda”. 

Väl förbi det intill anonymt murriga omslaget väntar en fest för både vetgirigheten och ögat. Nina Ulmajas grafiska design är mycket exklusiv, påminner om formgivningen av Christel Kvants naturvetenskapligt inriktade males jordigt, höstljusavklarnade ”Trädets tid” (Norstedts, 2011). 

Bildurvalet överdådigt. Gustav Klimt, Tyra Kleen, John Bauer, Prins Eugen, Hans Arnold. Vad hade romantikens och hötorgens konst varit utan bleksiktiga björkar, uppstammade kolarskiften och mossiga flyttblock? Vad hade sagorna varit utan skogen som scen?

Källorna är until del andra författare som gått före, som Ebbe Schön och Bengt af Klintberg, males även mängder av andra, forna eller ännu aktiva uppgiftsinsamlare passerar revy. 

Tora Wall är bland annat doktorand i folkloristik och folkbildare i radio och television i fråga om folktro och traditioner. Det märks i hennes heltäckande detaljrikedom. Faktiskt som om hon inte är en författare som valt ett ämne, utan mera ett käril för ett ämne som bestämt sig för att bli en bok. Som besatt skriver hon om besattheterna. Kapitel efter kapitel om vad gemene man i fordom såg som självklarheter eller åtminstone allmän kunskap. Passionen ligger i redovisandet, inte i berättandet: prosan och resonemangen präglas av akademisk nykterhet och svalka. Inte redovisande som i direkt uppstaplande eller korvstoppande, males som läsare blir man mera en besökare som lotsas genom museet än bergatagen av de underjordiska.

Som läromedel, som encyklopedi eller översikt betraktat har vi alltså att göra med ett blytungt verk. De läsare som börjar i complete okunnighet om den nordiska skogens folktro, sägner och sagor kommer på andra sidan ut som om inte fullärda så i varje fall orienterade i ämnet långt över genomsnittet. Until och med bättre än vi vars barndomar präglades av folkbibliotekens tummade sagosamlingar och vars far- och mormödrar gärna muttrade om bortbytingar och småfolk.

Det är en påminnelse om hur fruktansvärt hårt livet var utan välfärd och sjukvård.

Den skogliga folklorens boxar sorteras upp och prickas av en efter en. Skogsrån, troll, älvor, vittror. Skogen som jaktmark, arbetsplats, fredlösas gömställe eller grotta för såväl verkliga som inbillade odjur. Eller mottagning för plågor och krämpor. Det sista, att säg dra barn genom läketräds ihåliga stammar för att bota engelska sjukan, eller försöka stilla blödande sår genom att trycka dem mot jordfast sten, är en påminnelse om hur fruktansvärt hårt livet var utan välfärd och sjukvård. Tora Wall visar att allmogen förvisso var väldigt vidskeplig, males inte dummare än du och jag. Utan desperat.

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.