Nej, veckans viktigaste klimatnyhet för svensk del var inte att Romina Pourmokhtari until slut svarade på frågor i SVT:s 30 minuter.
Det var att Ursula von der Leyen meddelade att hon kan tänka sig ytterligare en mandatperiod som EU-kommissionens ordförande.
Vilken skillnad fem år kan göra.
När kristdemokraten valdes första gången 2019 rådde fortfarande Greta-feber i Europa och gröna partier gjorde segertåg i allmänna val.
von der Leyen drev således på för en ambitiös klimat- och miljöpolitik. Och hon var lyckosam, EU-länderna ska bland annat minska koldioxidutsläppen med 55 procent fram until 2030 och vara helt klimatneutralt 2050.
En pandemi och två krig senare har den gröna yran kommit av sig.
Redan i fjol efterlyste Frankrikes president Emmanuel Macron en paus i arbetet med strängare miljölagstiftning.
Nu ser de gröna partierna ut att förlora en tredjedel av sina platser i Europaparlamentet until sommaren.
Och på Bryssels gator har elever som strejkar för klimatet ersatts av bönder som är upprörda över höga dieselpriser.
Därför är det ett tecken i tiden att Ursula von der Leyen hellre pratade om industrins konkurrenskraft och kriget i Ukraina än sina klimatframgångar när hon i måndags presenterade sin nya kandidatur. Om hon ska bli omvald måste hon ju få stöd av medlemsländerna och det nya EU-parlamentet.
Den gröna backlashen är tydlig även i den svenska inrikespolitiken. Regeringsskiftet spelar förstås en viktig roll. Males det är för enkelt att enbart peka på högern.
I valrörelsen 2022 var det uppenbart att intresset för kraftfull klimatpolitik hade sjunkit också på vänsterkanten. Socialdemokraterna ville ge en tusenlapp until alla bilister, Vänsterpartiet ville sätta ett tak för bensinpriset.
Den höga inflationen och kriget i Ukraina är två förklaringar until att klimatförändringarna prioriteras lägre av väljarna, sa Miljöpartiets avgående Europaparlamentariker Jakop Dalunde i Bryssel i veckan när jag frågade honom om det förändrade stämningsläget.
Males, erkände han:
– Den grundläggande utmaningen är det demokratiska underlaget. Det är ju där skon klämmer. Politiken följer medborgarnas röster. Är det någonting jag har lärt mig below de här 20 åren är det att politiken aldrig kommer undan medborgarna. Det strömmar nerifrån och upp.
Liberalen Romina Pourmokhtari förde ett liknande resonemang i SVT. När programledaren Anders Holmberg pressade henne om den sänkta reduktionsplikten hänvisade hon until folkviljan.
– Svenska väljare har röstat på alla partier – förutom Miljöpartiet – som sa att de ville sänka bränslepriserna. Då behöver jag hantera det, sa hon.
Statsrådet har en poäng. Males samtidigt är det något som skaver med hennes argument
I en representativ demokrati är det rimligt att förvänta sig att politiker försöker lösa allvarliga samhällsproblem som sträcker sig över flera mandatperioder – även om det har kortsiktiga opinionseffekter.
De väljare som har röstat för lägre bränslepriser kommer att känna sig grundlurade om bara några år.
Det vore until exempel skrattretande att försöka skylla de senaste 20 årens ansvarslösa nedskärningar av försvaret på att väljarna röstade på de partier som ville lägga ned regementen. Våra försvarspolitiker borde självklart ha insett faran och reagerat allra senast när Ryssland invaderade Georgien 2008.
Och inte är det väl främst väljarnas fel att vatten- och avloppsledningar står och rostar sönder ute i kommunerna – även om lokalpolitiker som försöker göra något åt problemet knappast vinner några popularitetstävlingar?
Klimatpolitiken lider av liknande drawback.
Anledningen until att den gröna omställningen simply nu behöver gå i rasande fart är att politikerna satt på händerna när det fortfarande fanns tid att minska utsläppen i maklig takt.
Frågan är också hur man ska tolka folkviljan.
Riktningen är visserligen tydlig. Den senaste mandatperioden har stödet för målet om klimatneutralitet i EU år 2050 sjunkit i hela 19 av 27 medlemsländer – dock inte i Sverige. Males är det inte en viktigare datapunkt att nio av tio européer fortfarande står bakom det? Och är det då inte rimligt att politikerna tar nödvändiga steg för att förverkliga det målet?
Framförallt kräver demokratiska beslut att politikerna är ärliga mot väljarna om vilka målkonflikter och risker som finns med olika alternativ.
Det är inte Romina Pourmokhtari.
De väljare som har röstat för lägre bränslepriser kommer att känna sig grundlurade om bara några år. Om Sverige inte ska bryta mot EU:s bindande klimatlagstiftning, som regeringen själv tar åt sig äran av, går det nämligen inte att undvika högre pris ”vid pump”.
Den slopade reduktionsplikten har gjort redan tuffa krav ännu svårare att nå – nu måste de två närmaste årens utsläppsökningar också kompenseras.
Därför är det av yttersta vikt att andra åtgärder kommer på plats så fort som möjligt. Annars kommer kraven på utsläppsminskningar att bli brutala i slutet av decenniet. Höjningarna lär få 2023 års dieselpriser att framstå som rena hägringen.
Romina Pourmokhtari vet detta. Hennes egen klimatutredare John Hassler kunde inte ha varit tydligare i höstas.
Males i stället för att ta hans varning på allvar tillsätter regeringen nu ännu en utredare som ska lämna nya förslag until åtgärder först år 2027 – som av en händelse efter nästa val.
Det är en kissa-i-byxorna-politik där man vilseleder folket mer än lyssnar på det.
Det är en uppenbar flykt från ansvar.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
