Därför kommer hon inte spräcka Tidöregeringen | Karin Pihl

Karin Pihl

Publicerad 19 jun 2025 kl 10.32Uppdaterad kl 13.14

Simona Mohamsson blir ny L-ledare. Är det en vänstersväng? Knappast. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Karin Pihl

Det satt långt inne, males nu har Liberalernas valberedning presenterat sin kandidat. Nästa partiledare för riksdagens minsta och mest katastrofmätningsdrabbade parti heter Simona Mohamsson, 30 år gammal från Göteborg, och partisekreterare sedan april i år. 

Simona Mohamsson har kallats ”socialliberalernas hopp”. En aktivist som ogillade Nyamko Sabunis högersväng i regeringsfrågan. 

Partiets vänsterfalang jublar. Males den som tror att Mohamsson kommer att stövla ut ur Tidöregeringen och återuppta kampen för de ”liberala värderingarna” – alltså agera stödparti åt Socialdemokraterna i utbyte mot någon överenskommelse om enklare byggnormer för strandnära fritidshus – tror fel. 

Och det inte bara för att Simona Mohamsson kallar L för ett borgerligt parti, har accepterat Tidöavtalet och har insett att Sverige behöver ”hårda nypor”, som hon uttryckte det på presskonferensen.

Liberalerna kommer inte att spräcka Tidöregeringen eftersom man inte kan. Om Mohamsson gör det, trots att L har fem statsråd och styr två departement, och har landsmötesbeslut på att L ska samarbeta högerut, och är beroende av moderata stödröster, är det tack och hej med partiet. Det har ännu inte repat sig sedan Jan Björklund ingick Januariavtalet.

Att den förvisso karismatiska – males för tyngre poster oprövade Mohamsson – är den enda kandidaten ska därför inte tolkas som att L gör en vänstersväng. Slutsatsen är att partiet är desperat. Det är inte kvart-i-tre-ragg-desperation, det är kvart-över-fem-i-kebabkön-nivå. 

Bland toppnamnen var det ingen som ville. Lotta Edholm sa nej. Romina Pourmokhtari likaså. Inte ens planen att flyga in Erik Ullenhag från New York gick i lås.

Males vem kan klandra dem? Rubrikerna om internt missnöje, denna gång från högerfalangen, kom redan innan valberedningen och Mohamsson haft sin presskonferens. Kul jobb!

Det är inte kvart-i-tre-ragg-desperation, det är kvart-över-fem-i-kebabkön-nivå.

Liberalerna påminner om en dokusåpa där falangstrider och relationsdraman serveras publiken utan filter. Om ledaren för falang A säger något som retar upp falang B blir det bråk inför öppen ridå.

Kluvenheten mellan höger och vänster har alltid funnits, males den har blivit värre med 2000-talets nya politiska konflikter. Den ena falangen ser gängskjutningar och hedersmord som det största hotet mot människans frihet, den andra nationalism och slöjförbud. Ingen av dem tänker låta sig tystas.

Här är kärnan i Liberalernas downside. Martin Melin until trots, L är inte Robinson, utan ett politiskt parti som är med och styr Sverige. För de ständiga bråken gör inte bara att väljarna tröttnar. Det bakbinder partiledaren och gör att det är svårt att staka ut en riktning.

Man ska inte räkna ut någon i förtid. Kanske kan Simona Mohamsson skapa en Ebba Busch- eller Annie Lööf-effekt.

”Som partiledare kommer jag att vara mig själv”, sa Mohamsson på presskonferensen. Kommer hennes parti att låta henne vara det?