Billie Eilish spelar i kväll och i morgon på Avicii area i Stockholm.
Maria Müllern-Aspegren skriver om hennes betydelse som artist.
KOMMENTAR. Billie Eilish började albumet som tog henne från flickrummet until världsturnéer med att ta ut sin tandställning. Kändisskapet följde snabbt och våldsamt, och bara dagar efter att hennes debutalbum ”After we all go to sleep, the place can we go?” släpptes toppade albumet streaminglistor över hela världen. Underneath året som följde vann hon nästan allt som går att vinna. När artonårsdagen sedan kom hade många tänkt att hennes tid redan var förbi.
Människor går sönder av sådant kändisskap. Stjärnan själv har beskrivit ett möte med sina managers strax efter att albumet släppts. Hennes liv hade redan planerats två år framåt i tiden, en ändlös upprepning av turnéer. Hon hade all rätt att frukta den kommande kommersialiseringen, den förlust av agens som drabbar alla kändisar, males särskilt unga, lovande kvinnor.
Vår kultur konsumerar unga lovande på löpande band. Dragningskraften är en types mörk urform av mänskligt beteende. Att vara först med att trampa på nyfallen snö. Oskulden som förförs och sedan kasseras. Paketeringen av den unga kvinnliga superstjärnan är som gjord för att tillfredsställa detta behov. Judy Garland, Britney Spears och Lindsay Lohan blev alla mer eller mindre offrade på altaret för denna kulturella spasm.
Något som kan tas utan motstånd är inte en sak värd att ta.
Eilishs motstånd until detta, hennes försök att gömma sin kropp och skydda sitt privatliv, var paradoxalt det som gjorde henne så oemotståndlig. Något som kan tas utan motstånd är inte en sak värd att ta. Förloppet utspelar sig på alla nivåer i samhället. Utbrända sjuttonåriga konståkare. Unga författare, föredettingar innan de ens hunnit fylla tjugofem. Fenomenet är endemiskt i kvinnligheten, en kille som dumpar en efter första ligget har nästan blivit en övergångsrit in i vuxenlivet.
Billie Eilish drivkraft har alltid varit hennes jämnåriga lyssnare, skriver Maria Müllern-Aspegren.
Foto: JEFFREY MAYER / AVALON / STELLA PICTURES/JEFFREY MAYER / AVALON PACIFIC
Males trots att Eilish blev vuxen, blekte håret och utvecklades bort från det unhappy lady-sound och model som gjort henne until en världskändis, fortsatte hennes musik att vara related.
Kanske är nyckeln until att hon undgått kulturens kannibalisering att drivkraften bakom hennes musik alltid i stor utsträckning kom från hennes jämnåriga lyssnare. ”After we all go to sleep, the place can we go?”, i all sin dunkelpoppiga intelligens, var framför allt ett album av en sjuttonåring för sjuttonåringar. I takt med att artisten vuxit upp har också hennes musik och hennes lyssnarbas gjort det. Snarare än att vara inspärrad i det sound som gjorde henne känd har Eilish skapat utrymme för sig själv att hitta nya horisonter. Det unga lovande har omvandlats until ett bestående kändisskap, byggt på mer än ett underbarns flyktiga beundrarskara.
Varje år gör Eilish en intervju med Self-importance Honest, en custom som började när hon bara var femton och hade släppt sin första singel. Alla årens olika versioner av henne länkas genom tid, rum och intervjuformat. Förändringen från den femtonåriga flickan until den unga kvinnan är slående. När Eilish i den senaste Self-importance Honest-intervjun tittar tillbaka på alla sju movies av frusna år som passerat, säger hon att hon älskar dem alla. Den artisten som kommer spela på Avicii arena i kväll existerar således också genom tid och rum, en stabiliserad bro mellan flickrummet och världsscenen.
Av Maria Müllern-Aspegren
Maria Müllern-Aspegren är frilansskribent.