I fyra böcker vill filosofen Jonna Bornemark att rita om kartan för mänskligt vardagsliv.
Jesper Strömbäck Eklund läser den första delen och blir inte helt övertygad.
Djurvän, författare och professor i filosofi. Jonna Bornemark har många strängar på sin lyra.
Foto: Sara Mac Key / Volante
RECENSION. Det är inte sannolikt att filosofen, tillika professorn, Jonna Bornemark skulle trycka i sig en filet de cheval efter ett dagsverke på högskolan. Inte som kronan på ett kvällsbesök i stallet heller för den delen. Där står ju kigermustangern Kaja! En häst vars släktingar förvildats på den amerikanska slätten efter att spanska conquistadorer släppt dem fria i samband med landstigningen despatched 1400-tal. Djuret är inte riktigt människa hos Bornemark, males värderas lika högt, om inte högre. Kannibaler kan vi ju inte vara? Låt oss leva nytt så likvärdigt det går i stället.
I Bornemarks nya bok ”De levande” – del ett i en serie om fyra filosofiska experiment underneath flaggen ”Vrida världen” – skildrar hon sin resa mot omstöpningen av förhållandet until djur och natur. Sitt eget först och främst, detta är en hudnära skildring. I förlängningen vill hon inspirera massorna until ett ökat ansvarstagande och en ny typ av relationsbyggande i en värld som aldrig fullt ut erkänt djur som enskilda subjekt. Anspråken är stora. ”Vill hästen bli riden?” frågar hon uppriktigt.
I bokens första del får vi följa hur hon och barnen börjar interagera med ett stim mörtar i en sjö vid fritidshuset i Dalarna. Successivt närmar hon sig. Först från land och sedan i vattnet med hjälp av mat och ett något överspänt filosofiskt-inkännande vokabulär. Språket bågnar av göranden, blivanden och sinnliga neologismer. Mörtarna blir hennes vänner.
I del två skildras relationsskapandet med en individ som har en något högre intelligenskvot: Hästen Kaja. Bornemark köper henne som nykläckt föl och deras successiva sammanvävning blir en uppvisning i det emotionella heltidsarbete, grundat i omstöpt behaviorism á la Skinner och renässansfilosofen Causanus teorier, som resulterar i en mer jämlik typ av relation. Den som läst Bornemark tidigare känner igen en hel del spår.
Vi ska också ändra på hur vi agerar, lever och handlar.
Jag tror dock att många kommer att skrocka åt henne den här gången. Tyvärr. I ”Det omätbaras renässans” från 2018 formulerade hon en djupgående kritik av vårt vidriga räknesamhälle, en bok som många upplevde var trösterik och inspirerande. Ja, man kan tänka annorlunda! Nej, vi behöver inte göra så här! ”Det levande” kräver i det avseendet mycket mer av oss som individer. Vi ska inte bara nå insikter om sakernas djävlighet i tanken. Vi ska också ändra på hur vi agerar, lever och handlar.
Även om Bornemarks fenomenologiskt inkännande livshållning har en självklar plats utanför akademin – som begärsstyrd och sensuös vardag – så tror jag inte att vi som samhälle är redo att möta varken löss eller andra livsformer på de nya, radikala sätt hon exemplifierar. Kanske är vi upptagna med mer akuta saker?
Det ligger nämligen något oroande som skorrar djupt nere i hennes textual content. Är det självgodhet? Ett duktighetskomplex? Eller rentav en kinds världsfrånvändhet? Det må vara karaktärsdrag som krävs för att odla en visionär filosof males hos andra dödliga riktas denna energi oftast åt helt andra håll. Vad som ska ätas until middag, exempelvis? Det blir ju ofta en bit kött av okänt ursprung.
Jesper Strömbäck Eklund är läkare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.