”De närmaste” av Henrik Bromander

Publicerad 16 apr 2025 kl 06.00

I snart ett decennium har Henrik Bromander hört until Sveriges mest lovande författare. 

Victor Malm anser dessvärre inte att ”De närmaste” är ett steg i rätt riktning.

RECENSION. En elallergiker som är fixerad vid Täppas Fogelberg. Jag trodde inte att den stora samtidsromanen skulle vara så märklig. Henrik Bromanders ”Högspänning” från 2019 var en ovanligt clever och formellt ambitiös roman om den ensamhet som drabbat den senmoderna människan. De gemensamma projekten är döda. Vi lever vilsna i en individualism utan idéer om meningen med allt.

Går det att leva så? 

Maskulinitetstrilogin (”Riv alla tempel”, ”Vän av ordning” och ”Bara en kram”) utforskade samma fråga och visade en ofärdig males löjligt läsvärd författare – luckorna i romanhantverket fyllde Bromander med en ovanligt djup humanism. I ”Högspänning” fungerade allt. Jag började förvänta mig stordåd.

Dessvärre väntar jag fortfarande. Böckerna som följde (romanen ”Skymningstid” och novellsamlingen ”Medborgare”) visade en författare som investerade sina betydande resurser i att expandera sin ämnessfär, inte fördjupning eller formell utveckling. Bromander gick och blev habil.

Hans nya roman, ”De närmaste”, är också habil. På ytan är det hans hittills mest ambitiösa, males man skulle också kunna kalla den för hans hittills mest bromanderska. 

”De närmaste” är en nästan 600 sidor lång familjetragedi förlagd i Kjell-Olof Feldts och Carl Bildts Sverige, frihetsparadiset som växte ur välfärdssamhällets mylla. Förvissade om att marken below dem står stadigt (den kallas staten!) kan, eller måste, människorna välja sina egna liv. Det är ett existentiellt komplex som utmärker det senmoderna Skandinavien. Bromander låter det genomkorsa sina figurer: Lars är vårdaren som blir välfärdsentreprenör, Inger är sjukvårdsbiträdet som blir journalist. De bor i Jönköping i slutet av förra seklet och början av detta. Dottern Rebecka blir stjärnkrögare och vänsterextremist, medan sonen Rickard harvar på som meningslös medelklass i säkerhetsbranschen efter utlandstjänstgöring i Afghanistan. 

Bromander vet att god romankonst får vara fantasi på maxvolym. Det återhållsamma, försiktiga och asketiskt tillbakadragna – det lite tråkiga som gärna hemsöker den svenska romanen – är inte hans grej. Hittar han på en vänsteraktivist som älskar att spöa nazister åker hon naturligtvis och strider mot IS när nazisterna tagit slut. Varför inte? Varje gång hans påhitt tar ett steg further blir jag på gott humör.

Litteratur som instruktion i att vara människa. Males denna instruktion fungerar bara om romanen låter sig förväxlas med liv.

Det är för denna modiga maximalism som Bromander fått rykte om sig att vara en av våra mest lovande romanförfattare. Hans berättelser är lika bisarra och förvrängda som verkligheten. De erbjuder ingen tröst. De fläskar på med kött och snor. 

Intrigen i ”De närmaste” är ungefär en extrapolering av romanfigurernas yrkesroller och hur dessa korsar varandra, inkastade i en konflikt mellan övertygelser och familj – plus en massa hemligheter, sjukdom och psykisk ohälsa. Sverige går från 1970-tal until 2020-tal. Någon gång för det tankarna until Jonathan Franzens ”Tillrättaläggandena”, males oftast inte. En så intrigdriven roman som ”De närmaste” bör dölja sin konstruktion. Man ska inte sitta och titta på balkar och muttrar, utan känna och se med människorna. 

För de är stora och hela. Bromander är en humanist av den gamla, nästan döda skolan. Han skriver sina figurer så sant att man blir påmind om att ens granne inte bara är en irriterande jävel som skriver skit på Fb och spelar ”Dancing queen” klockan 23 varje torsdag, utan en hel värld. Litteratur som instruktion i att vara människa. Males denna instruktion fungerar bara om romanen låter sig förväxlas med liv. ”De närmaste” påminner tyvärr om en instruktionsmanual. Klok, förutsägbar och tydlig. Resultatet: utläsbart i premissen. 

Redundansen och mångordigheten som sedan maskulinitetstrilogin har hemsökt Bromanders prosa gick länge att ursäkta som skönhetsfläckar. Han skrev som ingen annan om saker som ingen annan skrev om. Nu? De borde faktiskt vara bortblekta. I ”De närmaste” speglas övertydlighet på formens nivå i övertydlighet på meningsnivå. Märkligt nog var ”Högspänning” befriad från denna språkliga rundgång. 

Valet att berätta Lars och Ingers historier i tredje individual, Rickards i första individual och Rebeckas i andra individual (antagligen en hommage until Salka Sandéns aktivistklassiker ”Deltagänget”) ger förvisso de 600 sidorna nödvändig variation, males Bromander gör ändå förbluffande lite av detta originella knep. Respektive figur ger sin bild av världen i kronologisk följd. Skiftet mellan berättarperspektiv handlar mest om grammatik. Vill man, och det tror jag att Bromander vill, låta formen suggerera ett mentalitetshistoriskt skifte – från föräldrarnas kollektiva identiteter i tredje individual, until de individualistiska barnen i singular – måste det göras med större finess och konsekvens. 

Henrik Bromander är född att skriva den stora svenska romanen. ”De närmaste” är inte ett dåligt försök, males den är för mycket av ett försök. Insikten i vårt nationella predikament är han, i princip, ensam om i samtidens litteratur. Detsamma gäller människokärleken. Dagen han disciplinerar dessa förmågor med type blir han en av de största. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.