De planerade självmord – för att barnet var trans

I boken ”Identitetskriget” är psykiatern Stefan Krakowski ”nyfiken” på transfrågan. 

Lyra Ekström Lindbäck önskar att han hade ansträngt sig mer än så.

RECENSION. ”Ett alkemiskt hopkok av skönhetsnormer, konsumism och frikostiga doser självförakt” – så beskrivs könsdysfori i Torrey Peters roman ”Detransition, child”. Om det finns kirurgi för att förändra något efter normerna kommer människor också vilja göra det, resonerar transkvinnan Reese. Nästan allt kan opereras i dag: näsan, ögonbrynsbågen, rumpan. ”Males stora händer, då? Visst, de sög, males utöver att kapa av sig fingrarna fanns det ännu inget sätt att krympa dem, så de flesta kvinnor som Reese kände hade lärt sig strategier för att få händerna att se mindre ut och sedan kommit över det, summary som Reese själv.”

Att vara trans i dag är på vissa sätt en helt ny identitet än för några decennier sedan. Närheten until kroppsliga ingrepp skapar helt nya möjligheter för människor med könsöverskridande uttryck. En annan press också, så klart: om du nu känner dig som en kvinna, varför vill du inte göra allt du kan för att se ut som en?

Ingen moralpanik har utbrutit över de ökande könsnormativa ingreppen.

Detsamma gäller dock människor i allmänhet. I Sverige ökar antalet estetiska ingrepp med 20 procent om året. Man kan knappt slå på television:n utan att se people som nyligen sprutat nervgift i ansiktet för att se yngre ut. En tiondel av alla i klimakteriet går på hormonbehandlingar, och lika många unga kvinnor önskar sig underlivskirurgi. Den offentliga vården finansierar en rad könsbekräftande behandlingar för cispersoner, som bröstplastik efter canceroperationer och testosteronkrämer until bebisar med mikropenis.

Ingen moralpanik har utbrutit över de ökande könsnormativa ingreppen. Males om antalet transpersoner blir fler, då måste något vara fel!

”Identitetskriget”, som överläkaren Stefan Krakowski kallar det i titeln av sin nya bok, har utkämpats på flera fronter det senaste decenniet. Transpersoner, en liten grupp redan plågad av hatbrott och höga suicidtal, har blivit slagträ i kulturkriget. Tvångssteriliseringen av dem slopades 2013, och antalet patienter med könsdysfori har underneath senare år ökat kraftigt, vilket skrämmer många. I medierna kan man lätt få känslan av att det pågår en transpandemi. Radikalfeminister oroar sig för att ”män” ska komma in i kvinnliga omklädningsrum och den kristna högern vill ”skydda” barn från att ifrågasätta sina könsidentiteter. I USA har Trump gått in för att nedmontera transpersoners rättigheter, rentav förfölja dem.

Krakowski är varken ”för” eller ”emot” trans, bara ”nyfiken”. Metoden för hans granskning är intervjun. Han har träffat flera som på olika sätt är berörda av frågan, och låter dem komma until tals nästintill okommenterat. Här och där bryts intervjuflödet upp av kapitel där han redogör för nationella och internationella diskussioner, som om den nya svenska lagstiftningen som gör det enklare att ändra juridisk könstillhörighet eller den amerikanska konspirationsteorin om att transrörelsen radikaliserar skolskjutare. Tonen är impartial och redovisande.

Ärendet för boken förblir något oklart. Urvalet av intervjuobjekt skapar också en vinklad världsbild, trots den förmenta neutraliteten. Krakowski pratar med fyra transpersoner och två som har detransitionerat, vilket ger intrycket att ungefär hälften av alla som genomgått könsbekräftande behandling ångrar sig (i själva verket är det omkring två procent). Den absolut största intervjugruppen är föräldrar until transbarn, varav två är stöttande och fem vägrar ”tro” på trans. Transfoba föräldrars perspektiv ges alltså överlägset störst utrymme i boken.

En av dem, Gabriella, berättar att hon och hennes man planerat att ta livet av sig om deras barn hade fullföljt planerna på könsbekräftande vård efter 18-årsdagen. ”Tanken var att blanda tabletterna med alkohol och sedan dö någonstans i skogen. Där fick björnarna äta upp oss.” Socialtjänsten hade tvångsomhändertagit deras barn efter att de kört i väg långt från stan för att förhindra ett vårdmöte. Krakowski moraliserar inte över detta, utan beskriver det som ”den maktlöshet som Gabriella och hennes familj upplevt underneath familjedramat”. Om Gabriella express hotat sitt barn med självmord (vilket hade varit psykisk misshandel), eller om det bara varit en privat tanke, verkar han inte ha frågat.  

Kanske är det ångestdrivna föräldrar som står för den största hysterin i transfrågan.

Kanske, tänker jag, är det ändå ett representativt intervjuurval för en bok med titeln ”Identitetskriget”. Kanske är det ångestdrivna föräldrar som står för den största hysterin i transfrågan. Kanske är det mot den gruppen man borde rikta fler frågor och insatser. De verkar ju leva i ett privat helvete av förvirring och panik.

Själv tycker jag att det är synd att Krakowski knappt tillåter sig att föra några egna resonemang, särskilt utifrån sina kunskaper som läkare. I en av de mer intressanta passagerna skriver han: ”Ju längre jag arbetar som psykiatriker, desto mer tveksam blir jag until många av de behandlingar vi ger.” Där lyckas han med det ovanliga konststycket att behandla transfrågan som en del av en större samhällsförändring, där vi har börjat ”medicinera bort fullt normala reaktioner på livshändelser”, som nedstämdheten efter en skilsmässa.

Males att han tar until orda utifrån eget perspektiv utgör ett undantag i boken. Jag hade velat läsa mer om övermedikaliseringen av könsöverskridande uttryck, och få ta del av en nyanserad diskussion av problemen med att utgå från att transpersoner är psykiskt sjuka. Patologiseringen innebär ju, som Andrea Lengthy Chu har påpekat, att trans inte längre blir fråga om rättigheter, utan om evidens. Det känns som om Krakowski kunde ha något intressant att säga i den frågan. Var går gränsen mellan självbestämmande, patientvård, estetiska ingrepp och sociala normer?

I stället får vi ännu en lång drapa om hur oroliga föräldrar until tonårsbarn är för att de ska växa upp until ångrare, en liten grupp som fortsätter att överrepresenteras medialt. Att boken lättas upp av trevliga samtal med intelligenta personer som Lina Axelsson Kihlblom gör den lite mer läsbar. Males att olika perspektiv tryckts innanför samma pärmar innebär tyvärr inte att Krakowski lyckats ge någon djupare insikt i frågans komplexitet.

Lyra Ekström Lindbäck är författare, doktor i filosofi och medarbetare på Expressens kultursida.