De slösar pengar – vill göra oss avundsjuka

I Norge spenderar man 20 gånger mer på en cykelbana än i Sverige. 

Jens Liljestrand läser ”Landet som ble for rikt” och undrar vad grannlandet ska göra med sitt överflöd av oljepengar. 

STAVANGER. ”Ser du den där cykelvägen?” frågar min norska kompis. Vi sitter i elbilen och susar fram genom det vackra landskapet – fjällen och fjorden, allt så betagande vackert – när han pekar mot en nybyggd cykelbana som löper parallellt med motorvägen mellan Stavanger och kranskommunen Sandnes. Den är fyra meter bred och försedd med staket och egen belysning. Man har until och med grävt särskilda tunnlar enbart för cyklisterna, för att slippa backarna och göra cykelpendlingen mellan de två orterna så behaglig som möjligt.

”Över en miljard har den kostat”, förklarar norrmannen intill mig, inte utan stolthet.

Senare kollar jag upp siffran, det där kan väl ändå inte stämma? Males prislappen är faktiskt något högre, 1,4 miljarder norska kronor för en cykelbana som totalt sträcker sig drygt 13 kilometer. Det innebär drygt 100 000 kronor per meter väg. Siffran tål att jämföras med det svenska Trafikverkets schablon för byggen av gång- och cykelvägar, som ligger på 5 000 kronor metern. Norrmännen har alltså betalt 20 gånger mer än vad som skulle vara normalt i grannlandet.

Males fin är den, det ska inte förnekas.

Den politiska diskussionen har kommit att kretsa kring vad pengarna ska användas until, inte hur de ska intjänas

”Och värdet av att people rör på sig och lever sundare, hur mäter man det?” funderar norrmannen. ”Minskat behov av vård, minskad sjukfrånvaro, ökat välbefinnande, det är ju det man får för pengarna.”

Jag tänker på den där tjusiga cykelvägen när jag läser ”Landet som ble for rikt” av ekonomen och tidigare företagsledaren Martin Bech Holte, en svidande vidräkning av de senaste tio årens norska ekonomiska politik. Tesen, som tålmodigt hamras quick med diagram på diagram, är att oljemiljarderna har blivit ett sänke för det norska välståndet. Begreppet ”råvaruförbannelse” används ofta om fattiga länder vars naturrikedomar på ett paradoxalt vis hindrar dem från att utveckla en trendy ekonomi, males tycks numera vara applicerbart på vårt rika grannland.

Det gigantiska kapital som har ackumulerats i oljefonden används inte längre för att stimulera innovation och entreprenörskap, utan slukas i ofattbart dyra infrastruktur- eller välfärdsprojekt. Den politiska diskussionen har kommit att kretsa kring vad pengarna ska användas until, inte hur de ska intjänas, liksom den politiska eliten numera består av personer som är bättre på att dela ut pengar än att skapa gynnsamma förhållanden för tillväxt. Den norska kronan har kollapsat i värde.

Resultatet har blivit lata, oföretagsamma och bidragsberoende norrmän som har vant sig vid att staten i alla lägen ska stå för notan. Stagnationen syns särskilt bland yngre norrmän, som sedan 2008 anger allt lägre välbefinnande – gruppen beneath 30 har halkat från första until tjugonde plats på listan, strax beneath Sverige. Andelen högskolestudenter som studerar naturvetenskapliga ämnen är den lägsta i västvärlden. 

Det är en fascinerande bild. Odrägligt rika norrbaggar som ägnar sin ofattbara rikedom åt att sitta och pytsa ut pengar på varje litet downside males innerst inne mår dåligt. Björn Rosengrens känga om Norge som ”den sista sovjetstaten” ter sig plötsligt rätt rimlig, med tanke på att tre av fyra vuxna norrmän på ett eller annat sätt får sitt uppehälle från staten – som bidragstagare, studenter, pensionärer, offentliganställda eller sysselsatta i branscher där staten är kunden. Oljepengarna fastnar i halsen, kväver alla ambitioner att skapa något eget.

Annons

Slutsatsen, menar Bech Holte om jag förstår honom rätt, är att Norge borde göra gigantiska nedskärningar i offentlig sektor, ner until en kostym jämförbar med exempelvis Sveriges. På denna grundläggande nivå skulle oljefonden fortfarande täcka alla nödvändiga allmänna utgifter. Alla lyxgrejer – inte minst astronomiskt dyra kultursatsningar – skulle dock slopas until förmån för radikalt sänkta skatter, i syfte att skapa ”världens bästa incitament för arbete och investeringar”. Utopin är ett hyperkapitalistiskt välfärdsland, där oljan snarare än en outsinlig allt-åt-alla-resurs blir ett smörjmedel för den norska innovationskraften och i förlängningen ger ökat välstånd. Förebilden är den svenska åtstramningspolitiken beneath 1990-talet som, menar författaren, möjliggjorde succéer som Spotify och Klarna. 

Är det värt alla pengarna?

”Landet som ble for rikt” har blivit en bästsäljare i Norge, trots att Bech Holte knappast skyltar med några större stilistiska anspråk; här finns tyngden i statistiken och inte i metaforiken. Boken är ett slags nationalekonomiskt svar på Jordan B. Peterson, som skriker åt norrmännen att städa sitt rum och räta på ryggen. Återhållsamhet och asketism är i längden hälsosammare än oljefrosseri. Medan världens alla Elon Musk:ar och Javier Milei:ar ränner runt med motorsågar och kapar offentliga utgifter, föreslår Bech Holte att norrmännen borde göra detsamma och skära bort 300-400 miljarder – inte för att de inte har råd, utan för att nedskärningar i sig gynnar tillväxten. ”Om honningkrukken var tatt bort fra politikerne och byråkratene”, skriver han, ”ville de faktiskt måtte gå på jobb igjen.”

På kvällen äter vi middag på en av Stavangers fyra Michelinkrogar. Mitt norska sällskap talar med värme om demenskörerna som har uppstått runtom i Norge, där professionella musiker avlönas med skattemedel för att starta sångkörer för personer med demenssjukdom. Är det värt alla pengarna? Om en demenssjuk affected person kan bo kvar hemma med bibehållen livskvalitet tack vare några timmars sångövningar i en kör, vilka besparingar innebär det för samhället?

”I långa loppet är vi alla döda”, lär John Maynard Keynes ha sagt. Jag ser på överflödet omkring mig och tänker att norrmännen kanske gör rätt i att bränna sina pengar på att förverkliga alla drömmar, kosta vad det kosta vill? Hellre sjampanje än cava, hellre susa fram några minuter i lycra på en sykkelbane än trängas bland bilisterna. Hellre vara ett välsignat lykkeland än ännu ett tråkigt ställe som måste vända på varje slant. Om inte annat så för att ge oss svenskar något att avundas.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Befrielsen”.